Om vi inte hade haft diabetes i familjen tror jag att vår sötsakspolicy hade varit ”bättre ta vanligt socker, men lite, än att hålla på med en massa konstgjorda saker”. Nu blev det inte så*. Eftersom vi vill att vår dotter ska kunna fika oavsett vilket blodsocker hon har för stunden och utan att hon ska behöva lida för det senare, så har vi valt den långsamma kolhydrats-vägen. Det har lett till en massa spännande experimenterande!
Hela familjen äter alltså à la Amanda, och det händer saker med smaklökarna minsann. Nu häromveckan, när Amanda på grund av maginfektion hade ett mycket pressat blodsocker, satte vi fram sockerkräm och sockerglass på bordet. Jisses, vad med socker det är i dem! Krämen, som var extra fin och med extra mycket bär: 21 % socker. Glassen, vanlig gräddglass med vaniljsmak: 17 % socker. Det. Är. Så. Mycket.
Amandas första reaktion på krämen: ”Åååh , den här var jättejättejättegod!” övergick i ”Nja, jag vill inte ha mer, den var liksom för sursöt.” efter några skedar. Jag åt två skedar, och det räckte för mig. Barnen slevade glatt i sig glassen, men jag tog bara en liten bit och sedan ville jag inte ha mer. Vansinnigt sött.
Häromdagen blev jag bjuden på bulle. Jag kan absolut gilla bullar, men den här åt jag bara halva av. Alldeles för söt, inte gott. Eftersom jag lagd åt det godisgrisiga hållet gläder jag mig åt att mina smaklökar protesterar. Socker får jag nog i mig alldeles tillräckligt ändå, är jag rädd…
* Ja, jag vet att det kan fungera med vanligt socker för många. Men det går dåligt för oss.
Maria
Jag har verkligen samma erfarenhet som ni när det gäller det här!