» » Stolthet

Stolthet

Lycka är att få använda sina grejer på någon annan, så när farmor bad Amanda ta ett blodsocker på henne gick hon in för uppgiften med liv och lust! Amanda kan förstås alla moment som ett rinnande vatten, och hanterat sylvassa lancetter har hon gjort i flera år. (Sedan att hon oftast tycker att det är bekvämast att vi tar på henne, det är en annan sak. Likaså att vi helst ser att någon vuxen gör det när blodsockret ligger högt och hon är fumlig.) Amanda plockade fram alla saker, laddade stickaren, satte i en mätsticka i mätaren och sedan stack hon, pressade fram blod, fångade upp bloddroppen och väntade på resultatet. Farmors blodsocker var godkänt, så det var ju bra.

blodis_1

blodis_2

Lillebror Rasmus, väldigt snart tre år, vill också ha diabetes. ”Ta blodis på mig också!” säger han när vi tar på Amanda. Oftast tar vi på låtsas, men ibland tar vi på riktigt och då blir han så glad: ”Titta, det kommer blod!”. Våra barn har verkligen en annorlunda tillvaro, och det gäller även syskonen.

Häromdagen satt Amanda i vardagsrummet och pillade med något. Jag var i köket och Rasmus grejade med sitt och gick mellan oss. Handis hade just pipit, och jag tog fram en sockerbit.

Rasmus: ”Jag vill ge till Amanda!”

Jag: ”Ja, vad bra. Tack gubben!”

Rasmus gick iväg med druvsockret och kom sedan tillbaka. ”Amanda tog den här. Jag ska titta om han tuggar!” (Han har fortfarande lite svårt med han/hon. 🙂 ) Han gick iväg igen, och kom tillbaka: ”Han tuggar. Amanda vill ha vatten!”

Jag hällde upp ett glas vatten och gav till Rasmus: ”Tack för hjälpen, älskling!”

Rasmus (mycket koncentrerad medan han bar vattnet): ”Taaack”

Han kom tillbaka: ”Amanda vill ha mer vatten!” Han fick ett glas till och gick iväg. En stund senare kom han tillbaka med det tomma glaset: ”Amanda färdig nu.” Sedan återgick han till sitt eget pyssel.

A_R_hons

Syskonkärlek

Vid senaste nålbytet ville Rasmus också ha en nål. Jag satte först nålen på Amanda och klippte sedan till en tejpbit, drog ner byxorna på honom och så fick Amanda sätta dit hans ”nål”. Så nöjd han blev! Han vaktade sin tejpbit så att den inte åkte bort i duschen, och han visade den stolt för alla som ville se. För Rasmus är det normala att ha diabetes. Han ser upp till sin syster i (nästan) alla lägen och vill göra allt som hon. Alltså vill han också ha diabetes.

Lilla sötnos, det är väldigt rart, men jag hoppas ändå av hela mitt hjärta att du slipper det!

Hjärta

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *