Hem » Diabetikerbarn » Sensorbyte och en puss

Sensorbyte och en puss

Amanda inledde tisdagsmorgonen ungefär som hon brukar göra på helgerna:

”Är det morgon nu?”

Och eftersom det var dagisdag, så var det faktiskt dags att gå upp (det är det annars ganska sällan när den där frågan kommer från grannrummet).

Klockan tre inatt kom Hugo tillbaka från ännu en blodsockermätning med en halvgod och en dålig nyhet: Blodsockret hade sjunkit från 19 till 12 (relativt god nyhet), och handis hade ”Sensorfel – byt sensor!” tapetserad över skärmen (sämre nyhet). Vi resonerade lite fram och tillbaka, men kom till sist fram till att vi skulle byta den först i morgon bitti. Det går inte att sätta en ny i sömnen bara, då vaknar hon och blir jätteledsen. Ska vi sätta en ny måste vi alltså väcka henne och då finns det alltid en risk för att hon inte somnar om.

sover_med_ragu

När vi på morgonen berättade för Amanda att vi måste sätta en ny sensor, ropade hon ”JA!” och gav oss en varsin puss på munnen. Det handlar inte om att hon tycker att det är vrålkul att få ännu ett stick i sitt liv, utan mer om att hon då får titta på något barnprogram så här på morgonkvisten. Vi satte genast igång.

”Ett, två, tre!” hörde jag från sovrummet när jag var och hämtade grejer, och när jag kom tillbaka hade hon dragit av den gamla sensorn. Det är något nytt att hon gör det så snabbt och enkelt, tidigare har det varit ett långsamt pillande och ojande för att få bort den. Medan hon tittade på ett barnprogram på plattan, spritade jag armen och baksidan av sändaren, lät båda torka och skulle sedan fästa den nya sensortejpen på armen. Men då började Amanda skruva på sig, precis som hon just nu alltid gör i det här skedet. Hon ville krama på pappa, men eftersom han stod i duschen fick hon nöja sig med mitt ben (händerna behövde jag ju). Tjoff, tjoff så var det klart! Lite salva smorde vi också på den slitna huden där den gamla sensorn suttit.

Sedan tog hon den gamla sensorn och fäste fast vid den applicerare som följt med den nya och satte fast alla plastpluppar där de skulle vara. Jag skulle lägga mig med magen i vädret för att ”få en sensor”. Som vanligt lekte vi leken där jag sjåpar mig och hon lugnar mig. ”Det är ingen fara, det gör inte så ont!”.

Idag var det krångligare att borsta tänderna än att sätta en ny sensor. Det är inte alltid man förstår hur det fungerar inne i en femårings huvud. Hur som helst, jag är så glad, SÅ glad, att våra nål- och sensorsättningar går så enkelt. Att vi slipper hålla fast och tvinga. Att vi slipper bedövningssalva som ska verka i en timme. Att vi slipper tårar och gråt och svarta, vassa pilar rakt in i hjärtat.

Heja Amanda, du är en sådan hjälte!

Solglasogon

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.