Vårt hjälpmedelsförråd går inte av för hackor. Det är tur att vi bor stort! 🙂
Vi har som mål att alltid ha gott om reserver hemma, dels för att ha ifall något inträffar så att det blir leveransproblem ute i landet, och dels för att kunna leva så vanligt som möjligt och slippa oroa oss för att stå utan Amandas livsviktiga hjälpmedel. Men, ibland är vägen mellan tanke och handling inte spikrak, så nu står vi där med ett alldeles för tomt skåp. Vi gjorde en snabb inventering när vi var för trötta och kom fram till att vi behövde nålar med 60-slang, spritservietter, servicepack till pumpen, blodsockerstickor och ketonstickor. Jag ringde till Tamro, som är det ställe som levererar grejerna som hör till pumpen, och fick då veta att nålarna med 60-slang är slut på receptet och att spritservietter och ketonstickor ska hämtas på apoteket. Resten skulle de skicka. (Det har nu gått en vecka, men inga grejer har ännu kommit.)
På apoteket fanns det bara insulin kvar på receptet, så jag gick in på Mina Vårdkontakter för att beställa nytt av allt som saknades. Eftersom Amanda inte är myndig kan jag inte logga in med bankid. Jag har en kod som jag slår in, sedan plingar det till i Hugos telefon och han får ett sms med en engångskod. När jag knappat in den är jag inne i systemet. Där ligger ingenting inlagt i förväg, utan jag måste skriva in varje grej för sig (Accu-Chek FlexLink 6 mm, 60 cm slang) och fylla i de obligatoriska rutorna med förpackningsstorlek (10 st), hur mycket Amanda gör av med dagligen (1/3 nål) och en hel del annat smått och gott.
Ett par dagar senare kom ett brev hem till oss med ett hjälpmedelskort som vi själva måste lämna in på apoteket där det digitaliseras. Först då kan vi beställa hem grejerna (som oftast inte finns inne) till apoteket och därefter hämta dem några dagar senare.
När allt detta var gjort kom vi på att vår inventering var ytterst bristfällig, vi var som sagt trötta. Vi kollade bara på vad det fanns lite kvar av på hyllorna, men glömde det som var helt slut. Klantigt. Så jag får göra om hela proceduren igen.
Förr hämtade vi allting på apoteket. Vi fick hjälpmedelskort som vi lämnade in och när de var digitaliserade kunde vi se precis hur många uthämtningar vi hade per grej och när det var dags att beställa nytt från sjukhuset. Jag skickade ett sms till vårt apotek med det vi behövde och ett par dagar senare kunde vi hämta kassar med allt vi beställt. Supersmidigt!
Allting blir inte lättare och bättre med upphandlingar. Vi får Amandas hjälpmedel från tre olika ställen. Min gissning är att det här systemet knappast blir billigare om man lägger in allas arbete i uträkningen. Jag har lagt rätt många timmar på det här nu. Det finns i alla fall några små saker man skulle kunna göra för att förenkla för oss, när det nu är som det är:
- När saker skickas hem till oss, skriv båda föräldrarnas namn på paketet! Det är lögn att få ut något som står i den andres namn om man inte har hens legitimation med sig. Jag har bett dem göra det varje gång, men det funkar sådär. Och varken Hugo eller jag kan hämta ut ett paket med hans förnamn och mitt efternamn… Eller om det står Markus istället för Hugo. Hur svårt kan det vara att få det rätt?
- Skicka inte allting ett och ett när vi har beställt det i klump. Vi bor på landet och får göra oss ärenden till utlämningsstället, så det är lite omständligt när sakerna kommer indroppande dagarna efter varandra.
- Skicka med en saldolista så är det mycket lättare att veta vad som ska beställas var, och hur mycket vi har kvar av varje grej. Det borde vara en självklarhet!
- Digitalisera hjälpmedelskorten redan på sjukhuset… Vi lever trots allt 2016, och det funkar ju fint med recepten.
- Lägg in Amandas hjälpmedel i Mina Vårdkontakter så att vi bara kan kryssa i vad vi behöver. Det är rätt irriterande att fylla i en massa onödiga uppgifter (som jag absolut förstår krävs för andra hjälpmedel/mediciner). Det är ju liksom inte så att vi sitter och skjuter iväg nålar för kul på kvällarna. Det som går åt, går åt, och på avdelningen vet de vad som krävs och vad vi behöver. Jag har svårt att avgöra hur mycket det är rimligt att de skriver ut åt gången, men sådant kan ju diabetessköterskan på sina fem fingrar.
Men men, det går i alla fall framåt. I början när vi ringde till Tamro bläddrade de fram uppgifterna i pärmar, och de hittade aldrig Amanda bland flikarna. Nu har de i alla fall gått över till datorer…
Allt detta krångel blev en rejäl påminnelse om varför vi ska ha fulla förråd hemma, hela tiden. Och när jag nu har gnällt över detta en stund måste jag ändå betona att jag fortfarande är oändligt tacksam för allt Amanda får tillgång till. Sverige, Sverige älskade land.
Lämna ett svar