» » Hur ska man veta?

Hur ska man veta?

I söndags var det knas med Amandas blodsocker igen. Så snart hon åt något blev det två pilar upp, och sedan vände det och rasade våldsamt snabbt. Infektionskamp i kroppen? På förmiddagen tog vi en sparktur nerför backarna till några vänner, och hon fick socker vid starten. Någon halvtimme senare blev hon sittande i mitt knä, stilla (vilket är ovanligt) och gnällig. När handis visade 5 stack vi henne, facit var 2.4, och hon fick snabbt två sockerbitar. Det är sällan handis visar så galet! Strax efter tvärdök den också mycket riktigt.

Amanda var glupande hungrig och fick mjölk. Hon drack mycket för att vara henne. Jag tror att hon hade goffat i sig vad som helst som stått framför henne just då; hon var desperat efter mat och det var tydligt att det här var en känning som tog hårt. Det är sällan vi hamnar där eftersom vi nästan alltid, tack vare cgm:en, lyckas parera innan blodsockret sjunker så lågt. Efter fem-sju minuter satte hon sig upp i mitt knä och fingrarna började plocka med en leksak som låg bredvid. Hon var tillbaka i vår värld igen.

20160124

Här ser man att blodsockret sjönk efter frukosten, att hon fick socker strax efter kl. 10 som puttade upp blodsockret ett tag men att det sedan tvärdök igen strax efteråt. Sedan kom rekylen som vi avvaktade med att korrigera för att inte skjuta ner henne jättesnabbt igen. Mellan kl. 14 och 15 rasade det snabbt, och det var vid 14.30 hon fick socker för att hejda fallet. Förmodligen hänger handis inte med när den här bilden togs. Det riktiga blodsockret var med all säkerhet högre.

Hugo ville att vi skulle ge insulin till mjölken direkt, men jag fegade och vågade inte. Hon fick istället insulinet kanske tio minuter efter det att hon piggnat till. Sedan kom rekylen och blodsockret steg till 14 på en kvart. Vi får sällan rekyler heller, och jag vet inte om den här berodde på att det sjönk så pass fort eller om det var att hon fick mer än vanlig druvsockerdos. I vanliga fall parerar vi känningar bara med socker, men denna gång var hon så desperat efter något mer att vi inte hade hjärta att hindra henne från att dricka mjölk, trots att vi visste att sockret snart skulle verka och att mjölken riskerade att ”förstöra” återställandet.

pulka

På eftermiddagen tog vi pulkan och gick ut i skogen. Barnen klättrade på stenar, hade kojor under granar och vi kastade snöbollar på varandra. Sedan skulle vi gå hem, och det var uppför. Amanda är ett kvicksilver, men när det kommer till att gå är hon en liten latmask. Så genast började gnisslet om att hon var trött och inte orkade gå. Eftersom det alltid låter så pushade vi henne, berättade historier, sjöng och försökte på alla sätt få henne att glömma hur jobbigt hon tyckte att det var.

När det var 150 meters snöpulsande kvar pep det i min ficka: 7 ↓↓. Hon fick socker redan då med tanke på förmiddagens händelse. Det var mellisdags och vi ville hem så snart som möjligt. Det enklaste hade varit att bära henne sista biten, men hon är fem år. Hon måste kunna gå. HUR ska man veta vad som är rätt? Jag vill inte tvinga henne om hon mår dåligt, men samtidigt klagar hon ju alltid, alltid när vi går någonstans. Hon fick gå den här gången men jag försökte göra det så enkelt jag kunde för henne medan jag i mitt stilla sinne undrade om jag bedrev barnplågeri eller inte. Som många gånger förr önskade jag mig ett litet facit men jag fick inget, den här gången heller.

  1. Åsa S
    | Svara

    Jag är så tacksam för att cgm:en finns så att vi nästan alltid kan parera de värsta känningarna. De är riktigt jobbiga när de kommer 🙁 Och gällande facit önskar man att man kunde få nåt. Åtminstone efteråt så att man kunde ändra vad som nu behöver ändras. Men nej… Hoppas på forskning forskning forskning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *