Det är nu fem år sedan virvelvinden Amanda gjorde entré i våra liv. För fem år sedan åkte vi in till förlossningen efter 24 timmar av värkar. Men resultatet av mina ansträngningar var klent, så vi fick förslaget att gå och äta frukost på café och vandra en sväng på stan och sedan komma tillbaka. Eftersom det var kallt och mycket snö ville de inte skicka hem oss ut på landet. Att ha värkar på stan i blåst och kyla är inte ett dugg kul, så vi åkte hem i alla fall, efter en märklig och pustande frukost på ett café. 12 timmar senare var vi tillbaka på sjukhuset och jag gjorde en storstilad entré genom att kräkas i första bästa papperskorg. Personalen hade undrat lite vart vi tog vägen men tänkt att vi nog skulle komma tillbaka när vi behövde dem, och det hade de ju alldeles rätt i. Timmarna gick, och efter mycket kamp blev det till slut bråttom eftersom hjärtljuden i min mage gick ner. Amanda föddes med viss dramatik och personalen sprang iväg med vårt alldeles nyfödda barn för att kolla att allt var okej. Några minuter senare kom Hugo kom tillbaka in på förlossningsrummet och berättade att barnet mådde bra, och att vi fått en dotter. Vilket märkvärdigt mirakel det är att se sitt barn för första gången, och tänk vad lite man vet om hur livet ska förändras!
Amandas första jul
Ganska snabbt blev vi varse att det barn vi fått var starkt och nyfiket. Huvudet kunde hon hålla uppe i princip från dag ett. Hon höll händerna knutna i flera månader och hennes fyrkantiga, kompakta kropp toppades av ett klotrunt ansikte med ett absolut nollställt, iakttagande uttryck. Inget annat barn jag känner har, innan hon ens kan sitta, gjort situps i vagnen för att kunna se över kanten. Jag har heller inte sett något annat barn långa tider ligga på rygg med huvud och ben uppe i luften samtidigt. Få andra kan nog också mäta sig med den systematiska utrivning av precis allting i skåp och lådor som vår Amanda ägnade sig åt. Och jösses, alla de timmar vi lagt på att få den ungen att släppa taget och somna – de är oräkneliga! Hon tycks alltid vara rädd att missa något. Vi har vandrat timme efter timme på den lilla, rätt otrafikerade grusvägen utanför oss, och de bilar som råkat komma när hon precis äntligen somnat har såklart väckt henne. De ska vara väldigt glada att vi haft behärskning nog att inte kasta sten efter dem.
När den här bilden togs rasade redan striden mellan immunförsvar och betaceller i hennes kropp. Någon vecka tidigare hade hon haft magsjuka, och det var då processen startade på riktigt. Vi skojade om att hon kanske fått diabetes eftersom hon plötsligt började dricka mer, men vi trodde inte att det ens kunde drabba så små barn. Bilden är tagen ganska precis en månad innan vi hamnade sjukhus.
Men då, i april 2012, några dagar före min födelsedag när vi åkte till Linköpings universitetssjukhus med Amanda, stinkande av aceton, lite blek och aningen mager men glad och vid gott mod, då hade hon nytta av sitt starka, nyfikna sinne. Hon är så okuvlig på något vis, och jag undrar om det finns en bättre egenskap när man drabbas av en sjukdom som kräver så mycket av en? Redan dagen efter den påfrestande kvällen och natten då hon till sist fick droppet som gjorde att hon faktiskt finns kvar här hos oss idag, var hon uppe och travade i korridoren, tittade på fiskarna och rev systematiskt ut alla leksaker i lekrummet. Jag är glad att de hade de många dvd-filmerna innanför skåpdörrar.
Nu är hon alltså fem år. På kalaset för kompisarna fick hon den rosa sockerfria prinsesstårta som hon önskat sig, liksom maränger och blodsockervänliga bullar och saft. På kalaset för släkten fick hon återigen välja vad hon ville ha, och det blev glass, maränger, kolasås, chokladsås, grädde och en saffranslängd. Det är härligt att se när hon kan äta så mycket hon vill av det vi sätter fram! Det är något de flesta andra tar för givet. Om vi bakar själva funkar det, annars måste vi begränsa för att inte blodsockret ska leva mer rövare än det redan gör.
Igår lagade Hugo ett skåp med hjälp av ett superlim. När jag kom in i köket där han stod luktade det aceton, och lukten kastade mig tillbaka till minnena av den vansinniga eftermiddagen då vi fick reda på att Amanda var sjuk. När jag känner lukten nu kan jag för mitt liv inte förstå att vi inte reagerade tidigare, men vi försökte in i det sista hitta förklaringar på annat håll. Jag är så fruktansvärt tacksam för att vi hann i tid! Jag är så outsägligt tacksam för sjukvården som har räddat livet på min dotter två, eller kanske till och med tre gånger. Jag är så glad över att jag inte bor i USA, och ni alla som betalar skatt, jag är tacksam mot er också. Jag tror faktiskt inte att man kan bo i ett bättre land än Sverige när man får ett barn med diabetes.
Lämna ett svar