Det är härligt att vara hela familjen tillsammans, men det är också underbart att dela på sig ibland! Vi har som ambition att göra det några gånger per termin, så att alla får lite egentid med alla. Alltså packade jag och min diabetesriddare väskorna och satte oss på tåget norrut mot Uppsala. X2000 och jag är inte allra bästa vänner, men nu är min lilla tjej så pass stor att hon kan acceptera att jag sitter och blundar bredvid henne medan hon grejar med annat. Maten var uppvägd och uträknad i förväg så att jag bara behövde ge insulin och slapp hålla på med kringarbetet.
Amanda och Rasmus leker generellt sett bra ihop, men det märks på dem båda att de tycker att det är väldigt skönt att få vara utan den andra ibland. Vi hade en jättemysig resa upp, utan en enda konflikt. Vilsamt! Allra sist åkte vi buss från Uppsala ut till Björklinge, och på bussen kom vi att prata om döden och sjukdomar. Jag minns inte hur vi kom in på det, men så här lät en del av konversationen:
A: Kommer du och pappa att vara döda när jag är vuxen?
Jag: Jag hoppas inte det, men vi kommer ju alltid att vara mycket äldre än du, så jag hoppas att vi dör före dig. Men jag vill leva länge med dig! Men när man blir gammal dör man till sist. Du har ju alla far- och morföräldrar kvar, men det har inte alla. K och A till exempel, deras farmor är död.
A: Varför då?
Jag: Hon blev jättejättesjuk, och sedan dog hon. Du vet, en del blir sjuka och sedan blir de friska. Andra blir aldrig friska, utan dör. Sedan finns det ju sådana som du som aldrig blir friska men som ändå inte dör.
A: Jag hoppas att jag blir frisk snart!
Jag: Lilla gumman, det gör jag med!
A: Ja, för jag vill faktiskt inte vara förkyld längre, det är SÅ tråkigt!
Jag är glad så länge hon ser förkylningen som ett större problem än diabetesen… 🙂
Första anhalten på vår resa var en familj med barn i samma ålder. Fram till dess att barnen somnade var det full rulle, men när de väl slocknat kunde vi sitta nere i soffan och prata. (Förutom att jag fick springa upp med jämna mellanrum. Amandas blodsocker var uppe i skyarna, och jag korrade flera gånger, fick frågetecken på handis, fick värden igen som försvann och så vidare. Fick också springa upp en gång när Amanda gråtande letade efter toaletten. Hon var panikkissnödig som en följd av allt vattendrickande, i sin tur en följd av det höga blodsockret.) I samtalet med min vän kom det fram som jag hört från flera andra tidigare: att föräldrar med barn med andra särskilda behov än diabetes också känner igen sig i min blogg. Det kan handla om den konstanta sömnbristen, det ständiga passandet eller känslan att vilja sätta upp skylten ”Förlåt att vi stör, hen kan inte rå för det!” på allmän plats. Det är bra att komma ihåg att vi behöver vara ödmjuka inför varandras utmaningar. Det är sannerligen inte bara vi som kämpar!
Nästa dag åkte vi in till Uppsala och hälsade på det par som hjälpte oss att peppa Amanda den sista trötta kilometern på Gotska Sandön. Amanda har inte träffat dem sedan Sandövistelsen, men rusade rakt in i deras famnar utan minsta tvekan. Sedan följde ett dygn där hon fick vara ensamt barn med tre vuxna. Behöver jag säga att hon stortrivdes? Det var magnetexperiment, cirkus i sängen, ett första födelsedagsfirande, bus i Pelle Svanslös-lekparken, pannkaksfixande och leopardjagande. Hon hade det otroligt bra och det var en ganska trött, men vansinnigt nöjd, tjej som klev på tåget hemåt på söndagseftermiddagen. Även mamman var trött (marginalerna för nattliga samtal är begränsade), men mycket nöjd.
I den här källargluggen bor Pelle!
Lämna ett svar