» » Påverkad av högt blodsocker

Påverkad av högt blodsocker

Det började redan kvällen före. Amandas blodsocker låg mellan 10 och 14 en hel natt, trots att jag var uppe med jämna mellanrum och duttade på insulin. Det tog liksom inte. Hon vaknade på 10. Mera korr.

Efter lunch ringde de från dagis: Amanda är så hög, vad ska vi göra? Höj basen och dutta mer insulin.

Pappa Hugo kom hem efter jobbet med två barn i släptåg. Det syntes på Amanda att något inte var som det skulle, svårt att säga exakt vad det var, men något var annorlunda med hennes utseende och beteende. Blodsockret var 18, och för en gångs skull märktes det rejält. Vi bytte nål och insulin (som jag tagit ut ur kylen redan när dagis ringde). Vi höjde basen ännu mer, gav en stor korrdos. Mätte ketoner: 0,4. Förhöjt men ingen fara. Tänkte att vi får ta ett nytt prov snart igen om inte blodsockret sjunker.

Amanda är ett kvicksilver i vanliga fall, men nu var det etter värre. Vi lät det mesta passera. Tittade på varandra ibland och suckade inombords. Vi var så smidiga vi bara kunde och krattade och rätade till framför henne så att hon inte skulle behöva krascha i onödan. Vi lirkade och skojade och tramsade. Tog hennes utbrott med änglars tålamod. Det mest gick emot henne, så datorn fick roa. Den kräver inte att hjärnan fungerar.

hogt

När det var dags att sova började blodsockret äntligen sjunka. Två pilar ner. Rasmus stängde ögonen och bara somnade, utmattad efter dagen. Amanda snurrade, pratade, ropade, var törstig, la sig på tvärs, byggde koja med täcket och gjorde allt för att inte ligga stilla och sova. Hon var röd under ögonen av trötthet, på det där sättet som är väldigt typiskt för henne när hon är supertrött.

Till slut bad jag henne komma över till vår säng. Jag la mig bredvid henne, höll om hennes sprättande armar och ben och efter en lång stund kände jag till sist de bekanta sömnrycken. Äntligen får hon vila. Äntligen kopplar hjärnan av. Jag låg kvar en bra stund så att hon säkert sov. Några tårar rann ner för min kind och landade i hennes mjuka hår.

Å, om jag ändå kunde befria dig från detta, min fina, kämpande unge. Tänk om jag kunde göra dig frisk.

sover_till_slut

2 Responses

  1. Åsa S
    | Svara

    Usch, vad jag känner igen mig. Jag önskar för mitt liv att jag kunde ta diabetesen i stället för min son, men den möjligheten finns inte. Skitsjukdom. Aldrig får man vila.

    • Anna Sandhammar
      | Svara

      Jag tror inte det finns en enda diabetesförälder som inte tänkte tanken redan på sjukhuset: Låt mig ta det istället. Vad som helst, bara jag får det istället för mitt barn. Men, det går ju inte tyvärr. Vi får istället stå där som vapenbröder och -systrar vid våra barns sida.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *