Nu är den här, Världsdiabetesdagen! Finns det något gott med diabetes typ 1? Ja, det gör det! Idag ska jag fokusera på det, för även om jag fortfarande självklart skulle göra allt för att befria min dotter från sjukdomen, så ser jag ändå att det finns saker med diabetes typ 1 som faktiskt berikar våra liv.
Varenda unge med diabetes typ 1 är en riktig superhjälte! (Ja, det gäller även de vuxna D1:orna förstås 🙂 ) De få stå ut med tusen till flera tusen stick per år, beroende på behandlingsform. De får ofrivilligt åka bergochdalbana i sin blodsockerloop vareviga dag. Inte en enda av dem kan tanklöst äta som vi andra. Mat, dryck och godis kräver en uträkning och en åtgärd. Vad gör det med våra barn?
Min dotter är stark, okuvlig och galet envis. Vem hade hon varit om hon varit frisk? Det kommer vi aldrig att få veta eftersom hon insjuknade så tidigt, men att envisheten fanns där redan innan, det kan alla som träffade henne som bebis intyga… Trots att hon har dessa egenskaper är hon resonabel. Hon accepterar sina stick, att hon inte får äta vad och när hon vill och att hon ibland måste äta fast hon inte vill. I sömnen dricker hon lydigt det sockervatten vi ger henne när hon är låg, och hon sticker oftast samarbetsvilligt ut sin hand från täcket när vi behöver ta blodsocker. Hon är kompetent (hon lärde sig t ex siffror tidigt genom att öva på blodsockermätaren 🙂 ), hon är extremt social, nyfiken och verbal.
Jag vill tro att mitt barn kommer att bli ansvarstagande och självständigt. Att hon får med sig ödmjukhet kombinerat med jävlar anamma: att livet inte alltid är enkelt för alla och att vi har olika förutsättningar, men att hon faktiskt kan leva gott ändå om hon kämpar. Jag hoppas att hon kommer att motionera för att må bra och äta bättre mat än genomsnittet. Att hon fortsätter vara nöjd med den hon är, inklusive diabetesen. Vi vill att hon ska känna sig speciell. Jag är så vansinnigt stolt över henne!
Hennes sjukdom har fått hela familjen att äta nyttigare och om jag jämför med hennes kompisar ser jag att hon njuter mer av det hon faktiskt får äta. Vi försöker kompensera henne för det hon måste utstå. Vi ger henne rikligt med upplevelser. Vår dotter har fått klappa en spindelapa på ett rehabiliteringscenter i Costa Rica. Hon har fått gå på kvällspromenad i mörkret i djungeln. Hon har gått på cirkusskola. Vi har många gånger tagit med oss middagen och åkt och badat i sjön ljumma sommarkvällar efter dagis och jobb. Vi försöker skicka med henne att hennes sjukdom visserligen kräver ständig omsorg, men att hon ändå kan göra det mesta om hon bara är väl förberedd. Vi ägnar henne mycket tid och försöker ta vara på hennes kreativitet.
Jag utgår från att de flesta föräldrar ger sina barn tid och upplevelser, men jag tror ändå att vi tänker lite annorlunda i och med att vi medvetet jobbar för att kompensera för allt det som är tufft i hennes liv.
Vilket fantastiskt nätverk vi har fått tillgång till! Vi har fått så många vänner och bekanta via nätet. Folk som bryr sig när det går bra, och som peppar, stöttar och tipsar när det går dåligt. Folk som på riktigt förstår hur det faktiskt är att leva med diabetes i familjen. Ännu har inte Amanda själv tillgång till denna skatt, men jag tror att det kommer att berika hennes liv när hon är äldre!
Om sjukvården skulle jag kunna skriva en hel uppsats. Jag nöjer mig här och nu med att konstatera att jag är tacksammare än jag någonsin kan uttrycka för den sjukvård vi har här i landet. Utan den vore min dotter inte i livet.
Så till sist vill jag avsluta den här serien om Världsdiabetesdagen genom att bjuda på några dråpliga saker som har dykt upp i facebookflödet under året. Det är härligt att få skratta åt alltihop ibland!
- En förslagen diabetiker i skolåldern sålde sina dextro en och en till klasskompisarna och tjänade på så vis en hacka (tills föräldrarna, som plötsligt tyckte att åtgången var onormalt stor, satte stopp för företagandet).
- En förälder pratade med sitt barn i telefon på allmän plats: ”Är du hög nu igen?” och blev full i skratt när hon kom på hur omgivningen förmodligen uppfattade det.
- ”Hjälp, pumpen åkte just ner i toan! Jag halade upp den så fort jag kunde, tror ni den klarar sig?” (Svaret kom snabbt: Jaaadå, det har hänt oss också. Det är lugnt.)
- ”Vi var hos tandläkaren idag. Hon sa att det inte är bra att äta socker på nätterna. Hon föreslog att vi skulle leta upp ett sockerfritt alternativ om barnet nu prompt måste äta…” (What!?!)
- ”Vi misstänker att sändaren till cgm:en (=en 2×1 cm stor grå plutt) har lossnat efter bus i lövhögarna i trädgården. Hela familjen letar…” (Sändaren hittades senare i en väska där någon tankspridd visade sig ha lagt den.)
- ”Shit – ungen trillade just ner i poolen med alla grejer på sig!” (Facit på just den här händelsen minns jag inte, men generellt sett är handenheten till cgm:en väldigt känslig, det andra brukar klara ett snabbdopp.)
- Och så alla svar på frågorna från folk som undrar vad man har för mojänger på sig… De flesta ställer upp och utbildar frågvisa personer, vi vill ju ändå att kunskaperna ska öka om typ 1, men ibland tar orken slut. Som för den förälder vars barn blev utstirrat på en badstrand länge, länge. Efter flera timmar skickades ett barn från det stirrande sällskapet fram för att fråga vad diabetesbarnet hade på armen (cgm), och föräldern svarade, högt så att hela sällskapet hörde det: ”Det är en gps. Skitpraktiskt! De opererar in dem på sjukhuset, det är bara att ringa till Barnavdelningen och beställa tid!”
Glad Världsdiabetesdag på dig! Och vill du just idag hjälpa våra superhjältar till ett lättare liv någon gång i framtiden, kan du enkelt skicka ett bidrag till Barndiabetesfonden:
Skicka ett SMS till 729 29
Skicka HOPP för att skänka 50 kr
Skicka MOTA för att skänka 100 kr
Skicka BOTA för att skänka 200 kr
Skicka HJÄLTE för att skänka 250 kr
TACK!
Ps. Läsa gärna vår debattartikel i SvD idag! Den finns här.
Lämna ett svar