Vad gjorde ni när ni kom hem från dagis, skola och jobb igår? Det här var vad vi gjorde:
Vi tog bort pumpen och…
…stoppade in Amanda i duschen. Innan vattnet ens var på hade Amanda tagit bort den gamla nålen.
Medan Amanda duschade tog vi fram en massa grejer, för nu skulle allt bytas: nål, insulin och sensor. Sensorn åkte av idag på dagis när hon slog i armen i en stol. Ovanligt, men någon gång ska väl även det hända.
Sedan fyllde vi på insulin i den reservoar som ska sitta i pumpen. Insulinet hade jag tagit fram redan på förmiddagen så att det skulle vara rumstempererat.
Bort med alla luftbubblor!
Sedan var det dags att ta ur det gamla insulinet från pumpen…
…och dra tillbaka kolvstången på pumpen.
Efter diverse andra pumpmanövrar satte jag i det nya insulinet och fyllde den nya slangen med insulin och såg till att alla luftbubblor, som ofrånkomligt uppstår, pumpades ut utanför slangen.
Amanda var nu ute ur duschen och placerad framför datorn. Stickstället var spritat och hade torkat. Dags att sätta nya nålen!
Hon kramade min arm medan jag satte den. Idag tyckte hon att det gjorde lite ont. Sedan tog jag ur själva stålnålen (kvar i kroppen blir en mjuk nål) och kopplade på pumpen. Sist fyllde jag nålen så att hon får insulin och inte luft när pumpen jobbar.
Sedan var det sensorns tur. Först sprita armen och låta det torka…
…sedan sätta fast tejpen. Pappa var nära som stöd.
Nålen är satt och applikatorn är bortkopplad. Det blev en bleeder denna gång. Det syns inte så bra på bilden, men det kommer blod ur stickstället. Detta är en lindrig bleeder, ibland händer det att man träffar ett blodkärl så illa att blodet forsar. Då brukar sensorn oftast lossna ganska snart, och inte fungerar den så bra heller den tid den sitter.
Jag klickade i sändaren (den grå plutten), som vi hade spritat och låtit torka. Sändaren används igen och igen tills dess batteri tar slut. Vår förra höll i drygt ett år.
Sedan måste sensorn startas på handis. Då börjar en tvåtimmars väntetid där sensorn acklimatiserar sig i sin nya miljö. Under denna tid får vi inga värden.
Det här är den nätta lilla skräphögen som uppstår efter ett totalbyte…
Efter detta åt vi en försenad middag, och sedan fick Amanda titta lite till på datorn som belöning för kvällens nålar innan det var dags för tandborstning, pyjamas och godnattbok. Medan Hugo la barnen plockade jag i köket, tog in ägg och stängde in hönsen. Jag fyllde också på nålar i vårt lilla diabetestillbehörsförråd på nedervåningen:
Klockan åtta pep det från sovrummet. Dags att kalibrera! Två blodprov vill den ha när man satt en ny sensor.
Den här gången gick det bra. Vi kom in på ett värde omkring 5, bättre kan det knappast bli! Fast det slutade ändå med en sockerspruta innan vi själva gick till sängs, men det är en annan historia.
Lämna ett svar