» » Idag: Tårar

Idag: Tårar

Jag har provat på att vara diabetiker en dag. Lightversionen alltså, utan sprutor och utan blodsockertest. Utan att känna i kroppen hur blodsockret svajar. Jag har fått sms skickade till mig om hur jag mår. Och jag säger bara det: om det vore så ”lätt” som sms:en säger att vara diabetiker vore läget annorlunda. Sms:en är ett intet jämfört med den riktiga diabetes vi tampats med här hemma på sistone! (Prova gärna: Smsa DIABETES till 71515, det är tankeväckande.)

Jag hatar aldrig diabetesen. Den känslan har helt enkelt aldrig fått fäste i mig, och lika bra är det. Men jag förtvivlar ibland, och idag gör jag det. Idag gråter jag över kämpiga nätter och ett blodsocker som ligger 16 enheter högre än det borde, mycket, mycket längre än det borde.

De senaste kvällarna har någonting inträffat (ofta är det handis som har protesterat) vid elvatiden, precis när jag somnat. Oftast går jag upp, gör det jag ska och somnar sedan om snabbt, men i perioder går sömnen i baklås. Extra känsligt är det när jag precis somnat, då är det som att kroppen går igång igen och det tar uppåt två timmar att somna om. Gissa om det ofta pipit på nytt lagom till att mitt sömntåg plockat upp mig igen? Och så tar det två timmar till. Jag förstår verkligen att det är en effektiv tortyrmetod att hindra folk att sova. Till slut blir man helt sömnstörd och bara väntar på störningsmomentet som snart kommer. Det är helt omöjligt att slappna av.

Igår steg blodsockret efter middagen upp till 15-16 på nolltid. Vi korrade, men svaret blev 19 och pil rakt upp. Vi drämde i med massa insulin. Inget hände mer än att Amanda vaknade med jämna mellanrum och drack som en tokig. Innan vi gick och la oss bytte vi nål på en sovande Amanda som vaknade och grät. När nålen var bytt och vi skulle sova var det ??? på handis. Det vill man inte ha när man slängt i nästan en enhet extra insulin, så jag ställde klockan på halv ett för att kunna kolla blodsockret.

Vid elva fick handis tillfälligt ett värde och durrade förstås för högt bs, och jag, nysomnad, flög upp med hjärtat bankande. Jag ställde klockan på halv två istället. Somnade inte om. Strax innan klockan skulle ringt tog jag ett blodsocker och ett ketonprov (fortfarande bs på 20 och 0,2 i ketoner), så jag gav 0,6 enheter till. Ställde klockan på halv fyra. Somnade inte om. Vid tre hade handis fått några värden och det såg äntligen ut att sjunka. Jag somnade till sist men vaknade några gånger och kollade på handis som hade kontakt då och då. Vi verkade vara nere på 8-10, och jag kände att jag fick vara nöjd med det så länge. Vågade inte ge mer insulin.

nattens_skord

Kvart över sex vaknade Amanda och sa att hon ville åka till dagis. Det var timglas och inga värden på handis, så jag satte henne framför datorn och bytte sensor. Hon ålade sig lite, men det gick okej. Lillebror vaknade och jag klädde på dem och borstade deras tänder, frukost äter de på dagis. När de satt på sig ytterkläderna satte sig Amanda på tvären för en skitgrej och jag tände på alla cylindrar. Ångrade mig genast och bad om ursäkt, förklarade att jag var för trött. Tog ett blodis för att ge förstadutten till frukosten. Räknade med ett värde på cirka 10, men det var 20 i blodsocker och 1,3 i ketoner. Helvete! Fick bita ihop för att inte börja gråta där och då. Bad igen om ursäkt för mitt utbrott. Inte så stolt över en omogen utskällning av ett barn vars hjärna är delvis satt ur spel för tillfället. Av med ytterkläderna, på med datorn igen. Tack och lov för datorn denna morgon! Ringde dagis och berättade att det dröjer innan de kommer, om de kommer. Fixade frukost med tårar i ögonen.

Förmiddagen gick trots allt ganska bra, men blodsockret vägrade sjunka. Jag bytte nål igen, och även insulinet för säkerhets skull, fast det som satt i pumpen var rätt nytt. En timme efter frukosten tog jag nytt ketonprov, och det var nere på låga 0,1 igen. Skönt. Då bestämde jag mig för att skicka barnen till dagis trots allt. Amanda var i stort sett opåverkad, men hafsig, och skulle jag ha dem hemma skulle krascherna ha duggat tätt.

mot_dagis

De stora barnen var i skogen på förmiddagen, och Amanda fick fart i benen när hon hörde de andra.

Jag är så innerligt trött. Mitt tålamod är uselt. Min pedagogiska förmåga under all kritik. Känslorna ligger precis under huden. Jag hoppas att jag gjorde rätt. Ibland räcker man helt enkelt inte till och jag tror ändå att vi har det bäst på varsina håll just nu. Jag gråter över vad sjukdomen gör med Amanda och med oss. Och när jag ändå är igång gråter jag över barnen som tvingas fly över minfält och hav. Jag gråter över att mitt äldsta barn skulle ha en mikroskopiskt liten chans att överleva en liknande flykt.

När tårarna har torkat och jag har fått sova lite vet jag att orken och perspektiven kommer tillbaka. Men den som säger att diabetes ”bara är att ta några sprutor” till mig idag åker på en propp. Likaså den som säger att ”livet med diabetes återgår till det normala”. Det är fasen inte normalt att sätta tre nålar på sitt barn på mindre än 12 timmar.

Ps. Jag ringde dagis nyss och kollade och nu verkar insulinet äntligen ta. Bs är nere på 10, det lägsta på ett halvt dygn.

  1. anna
    | Svara

    <3 <3 <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *