» » Insulin – en betraktelse

Insulin – en betraktelse

Insulin

Den ser så oansenlig ut. En ampull med en genomskinlig vätska. Det ser ut som vatten faktiskt. Vatten är livsviktigt, utan vatten dör vi efter ungefär tre dagar. Den här lilla ampullen är också livsviktig. Innehållet finns alldeles av sig själv i 99-99,5 % av alla oss svenskar, men resten av befolkningen saknar det. För den lilla, lilla skärv av befolkningen som saknar det gör ampullen skillnaden mellan liv och död, varenda dag. Amanda skulle förmodligen inte överleva mer än max två dagar utan insulin.

droppar

Varje ampull innehåller 3 ml, alltså tre tusendels liter, eller tre kubikcentimeter om man föredrar att se det så. Det är lagom mycket för att hålla Amanda vid liv i knappt tre veckor. Vid en vanlig lunch får hon 0,007 ml insulin. Det är så löjligt lite, men glömmer vi det märks det direkt.

Pumpen ligger och pyttsar ut basinsulin var tredje minut. Vi ställer in basdosen timme för timme, och när hon har allra minst får hon 0,05 enheter per timme. En enkel räkneoperation översätter det till 0,025 tusendels (0,000025) milliliter var tredje minut under den timmen. Det övergår mitt förstånd hur pumpen ens kan dosera så ofattbart smått. Ännu märkligare är att varje ändring i basdosen, hur liten den är, slår igenom starkt. En fördubbling av dosen den där timmen, alltså till 0,00005 milliliter var tredje minut, skulle märkas!

Orkanen_Stan1
Naturkatastrof i Guatemala

Det är märkligt, och läskigt, att vara så extremt beroende av något som man inte kan skaffa fram själv. Mat och vatten behöver vi också för vår överlevnad, och lite varma kläder. Jag kan fixa fram allt det där (även om de kläder jag skulle lyckas producera antagligen skulle skapa ett mode för sig), men insulinet kan jag bara få från läkemedelsbolagen. Sedan Amanda insjuknade har jag insett att en naturkatastrof eller ett krig i Sverige skulle få helt andra konsekvenser för oss än det vanliga elände som drabbar gemene man. Det här är inget jag går och oroar mig för, men tanken är svindlande.

Insulin är, liksom diabetes, väldigt förtjust i att man daltar med det. Insulin vill inte åka ner den enkla vägen, genom munnen, för det förstörs av magsyran. Alltså måste det injiceras. Det ska vara lagom varmt, helst inte mer än rumstemperatur. När det används alltså. I väntan på att det ska användas ska det minsann ligga i kylen, men inte för nära kylskåpets baksida! För om insulinet fryser säger det upp sig helt och hållet och vi kunde lika gärna använda vatten (och det funkar mycket, mycket dåligt på diabetes). Att ligga och sola är inget för insulin, då tappar det långsamt sin effekt. Insulinet gillar däremot att producera luftbubblor. Att få en liten luftbubbla i kroppen är inte farligt, men den lilla luftbubblan skulle ju egentligen ha varit insulin – och vips så blir blodsockret högt!

Till_apoteketDet finns de som tycker att insulin luktar illa. Eller ja, själva insulinet luktar ingenting, men konserveringsmedlet har en karaktäristisk lukt. Katter lär älska det har jag hört. Jag kommer aldrig att tycka illa om insulindoften. Hur skulle jag kunna tycka det om något som räddar livet på min dotter varje dag, år efter år, minut för minut?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *