Förlåt, lilla älskling

Förlåt lilla skrutt, vi gör så gott vi kan men idag duger det inte långt. Idag har du åkt bergochdalbana som en jojo mellan 2 och 20, och vi har försökt stoppa det men inte lyckats. Nu ligger du och sover med ett blodsocker på 17 sedan någon timme tillbaka. Det är skönt att du sover, det ser rofyllt ut och förhoppningsvis känner du inte hur sockret rusar i dina blodbanor. Vi har korrat, men det verkar inte ta, så vi ska ge dig mer insulin nu.

I förmiddags bytte vi nål. Många kockar rörde till det. Hugo satte nya nålen, och samtidigt hände en massa andra saker, såsom sig bör i en småbarnsfamilj. En stund senare frågade jag om han kommit ihåg att fylla nålen. Det hade han glömt för en gångs skull, så då gjorde jag det. Någon timme senare var det lunch, och Amanda behövde socker.

Då slog det Hugo: Tog han bort den gamla nålen? Satte han över slangen till den nya nålen? Eller gav vi en enhet insulin istället för en enhet luft, som vi gör när vi fyller en ny nål? En titt på nålarna på Amandas rumpa gav svaret: Förutom det måltidsinsulin hon just fått hade hon även fått en hel enhet insulin för mycket. Det motsvarar ungefär tio druvsockertabletter.

Hon fick fem dextro, förutom de 1 ½ som hon redan knaprat i sig. Så här glad blev hon!

Efter lunchen pep det, igen:

Hoppas det stannar, hoppas det stannar… Det gjorde det inte. Mer insulin, mer socker, mer insulin och så har vi hållit på hela dagen. Redan innan vårt fatala misstag i morse hade vi hunnit med en socker som sedan ledde till pip och pilar rakt upp. Något är galet i kroppen, för sådan här cirkus brukar vi inte ha. Oftast reder vi upp höga och låga värden till någon slags balans.

Vi anklagar aldrig varandra. Vi vet att det helt enkelt är omöjligt att bemästra en sådan här sjukdom dygnet runt utan att göra misstag. Ändå känns det så illa när det händer. Det är en eländes känsla när ens barn får betala priset för misstagen som vi gör. Hon har inte gjort något fel, inte ett endaste dugg, och ändå är det i hennes kropp sockret rusar mot höjden och sjunker mot botten. Vi vet fortfarande inte hur det känns, men att det känns, det är jag helt övertygad om.

Förlåt oss Amanda, idag har vi verkligen misslyckats. Nu ska vi försöka ta ner ditt blodsocker på jorden igen, och sedan hoppas jag på en ny dag imorgon. En ny dag där du slipper tampas med konstiga känslor i kroppen som inte beror på dig utan på den sjukdom som du så oförskyllt har drabbats av. Förlåt oss, lilla älskade, tappra unge.