» » Gotska Sandön del 2 – socker, socker, socker

Gotska Sandön del 2 – socker, socker, socker

För fem år sedan var jag och Hugo på Gotska Sandön tillsammans. Då låg Amanda som en liten spigg i min mage och vi visste inget om det liv som väntade oss framöver, inte mer än att det skulle förändras. Vi visste inte hur våra egna egon skulle få ta jättekliv tillbaka för att istället alltid finnas till hands för den lilla individ som vi skulle få fullt ansvar för. Vi kunde förstås inte heller drömma om att vi skulle få ett liv med konstant blodsockerkoll, nålar och sprutor.

Sandon_2010_2

För fem år sedan vandrade vi ovetande kors och tvärs över ön och tittade på skogen, gamla gårdar, den pyttelilla kyrkogården och sälarna. Vi låg och solade i sanddynerna, funderade på den lilla spiggen, tog hundratusen kort på måsar och tärnor och njöt av den vackra, vackra naturen.

Sandon_2010_1

Sandon_2010_6

Sandon_2010_4

Sandon_2010_5

Den här gången var det lite annorlunda. Två par korta ben gjorde att vi mestadels höll oss kring tältet och Lägerplatsen. Hugo och Amanda gick en sväng till sälarna och jag och Rasmus (och mormor som anslutit från Gotland) gick som längst till det gulliga lilla kapellet och Gottbergs förskräckliga lada en halv kilometer bort. I ladan sägs det att Gottberg bjöd in frusna skeppsbrutna på middag, för att sedan stänga till alla utgångar och skjuta ner de olyckliga. Sedan kunde han i lugn och ro ta vara på allt som det förlista skeppet hade ombord. Sant eller inte, det är en märklig plats i alla fall.

IMG_3721

Det var jag som packade diabetesgrejerna till den här resan. Vi brukar faktiskt oftast resa utan glukagonsprutan (akutsprutan) eftersom vi nästan alltid finns i närheten av sjukvård var vi än är. Men nu skulle vi till Östersjöns ensligaste ö, och då hade vi den med såklart. Jag packade fyra extra paket druvsocker, förutom de två påbörjade som redan låg bland grejerna. Jag tyckte jag tog i, vi skulle ju bara vara borta i fem dagar!

Glukagonspruta

Jag har några gånger läst inlägg på Facebook om oförklarligt låga värden dag efter dag, värden som aldrig stiger, men vi har aldrig varit med om det själva förrän nu. Vi levde ett lugnt liv, med ungefär samma mat som vanligt, ungefär lika mycket rörelse som vanligt, men blodsockret betedde sig inte alls som det brukar. Vi fick mata på med socker efter socker, trots att vi sänkt basen till 60 % av vad hon normalt brukar ha, och trots att vi gav max en fjärdedel av det måltidsinsulin som hon egentligen skulle ha. Helt galet! Hade ungen haft diarré eller varit sjuk på minsta sätt hade jag förstått det, men det märktes ingenting på henne. Bortsett från att hon var tröttare än normalt av alla låga värden.

druvsockerskrap

Några kvällar/nätter steg blodsockret okontrollerat och var jättesvårt att få ner, men dagen efter låg det lika pressat igen. När vi kom hem och inventerade sockerförrådet hade vi ett halvt (!) paket druvsocker kvar, och den lilla burken med pulverdruvsocker som vi använder till våra nattliga sockersprutor var nästan tom. Jag fyllde den helt innan vi åkte. I vanliga fall går det max ett druvsockerpaket i veckan (hon tar 1,5 dextro per gång).

dextropur

Note to self: Packa mer druvsocker än du någonsin tror ska gå åt om du ska vara på en öde ö utan minsta möjlighet att skaffa mer. Så har jag lärt mig något nytt igen! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *