» » Gotska Sandön del 3 – en minst sagt gungig hemfärd

Gotska Sandön del 3 – en minst sagt gungig hemfärd

Tänk så lite det behövs ibland för att glädja en diabetesförälder! Amanda hade varit och badat och pumpen låg därför avkopplad. Samtidigt som hon kom upp från vattnet behövde lillebror uträtta sina behov, och eftersom han deklarerat att det inte bara var kiss det var frågan om, gick vi iväg en bit. När jag kom tillbaka hade jag en tanke i huvudet: på med pumpen så fort som möjligt. Jag började leta efter den men hittade den inte, och när jag tittade upp kommer min kusin tillbaka med orden: ”Jag satte på Amanda pumpen, för den ska hon väl ha så fort hon kommit upp ur badet?” Det var en liten handling, men den gjorde mig oväntat glad. Glad att någon ser vad som behöver göras, och glad att någon också vågar göra det!

Vi hade sköna dagar på Sandön, och mellan allt druvsocker hann vi uppleva sol, regn, blåst, åska och förstås den vackra naturen. Det uppstår också en härlig gemenskap när man lagar mat, delar utedass och borstar tänderna tillsammans med fullkomliga främlingar. Barnen, framför allt Amanda, skaffade sig flera nya vänner.

regnskydd

Ett (misslyckat) försök att stänga ute regnet från absiden

Hemresan närmade sig, och väderleksrapporten var inte så upplyftande. Första budet var att det skulle blåsa 16 m/s när vi skulle åka! Men vinden är ju nyckfull, så väderleksrapporten ändrade sig varje dag. Det stod i alla fall klart för oss att resan hem skulle bli långt värre än ditresan. Jag försökte att inte tänka på det alls, men på kvällarna när jag låg och vred mig på ett hårt liggunderlag kom tankarna…

Så var det dags. Mormor åkte först eftersom hon skulle till Gotland. Det är samma båt som åker skytteltrafik mellan Fårösund, Sandön och Nynäshamn. När vi satt på stranden Las Palmas (samma strand som vi kommit till fem dagar tidigare) fick vi ett sms från en skakad mormor. INGA barn på däck! Hon hade själv suttit på däck, blivit fullständigt genomblöt och fått kämpa för att hålla sig fast. När hon väl insåg att hon borde vara i kajutan fanns det ingen möjlighet att förflytta sig. Shit! Och väderleksrapporten avslöjade att vinden skulle öka ju senare på dagen det blev.

begragligt_lugn

Hur kan det vara så vilda vågor därute när det är så vackert?

Vi satt på Las Palmas och tittade ut mot havet. Båten var flera timmar försenad, och jag visste inte om jag ville se den i horisonten eller inte. Till slut kom den i alla fall, oavsett vad jag tyckte om saken. Allt bagage langades ombord, och vi följde efter. Vi hade tur och kunde lägga oss ner på några säten. Jag la mig utanför Rasmus så att han inte skulle ramla ner eller slå huvudet i någonting. Hugo och Amanda hittade ett annat säte. Jag hade tuggummi i munnen och en ljudbok i öronen, slutna ögon och hårt hållna tummar. Så började det.

bat_pa_ingang

Så kom hon till sist…

Jag såg ingenting, låg bara ner och blundade för att hålla maginnehållet på plats. Bara jag lyfte aningen på huvudet kände jag hur illamåendet kom vältrande. Rasmus sov nästan hela vägen, men någon timme mitt ute på havet var han halvvaken. Dunsarna fick hans huvud att hoppa på sätet och han tittade sig förvånat omkring. Han försökte sätta sig upp, men insåg att det inte gick och la sig ner igen. Till sist somnade han om tack och lov. Jag höll kräkspåsen framför hans mun några gånger, för jag visste inte om han låg och tuggade i sömnen eller om det var en förvarning om kräks i vardande. Det kom inget.

sandobaten_rasmus

Jag låg otroligt obekvämt, och hade jag somnat hade jag helt enkelt ramlat ner. Det gjorde inget, jag var helt apatisk och låg bara och lyssnade och lyssnade på boken. Kollade knappt på klockan. Hörde ibland hur folk kräktes på alla sidor om mig. Höll tummarna för att Amanda klarade sig. Det är inte så lätt att få i henne druvsocker som får stanna i magen om hon väl börjar kräkas och det är flera timmars sjögång kvar. Jag fick veta senare att hon hade sovit lugnt hela vägen, tack och lov.

sandobaten_amanda

Efteråt fick jag berättat för mig att vågorna var så höga att de slog över hela båten. De fick stänga ventilationsluckorna, för vattnet forsade in genom dem. När vi kommit inomskärs i Nynäshamn lugnade det ner sig och jag kunde liggandes äta en bulle. Först när vi lagt till satte jag mig upp. Då berättade styrman att de varit nära att ställa in den här turen och att de tagit en rejäl omväg för att göra resan lite mer dräglig. Överfärden tog fem timmar istället för de ordinarie tre. Klockan tolv var vi framme och alla utom sjöbus-mostrarna drog en lättnadens suck över att få fast mark under fötterna igen.

Nu väntade oss en bilresa hem. Vår ursprungliga tanke var att vi skulle komma in med båten vid 20-tiden, och därmed vara hemma vid midnatt ungefär. Nu började istället bilresan vid halv ett, och först vid fem på morgonen rullade vi in på vår gårdsplan. Det var skönt att vara hemma igen, även om dagarna som följde var lite dimmiga. Man är inte precis tjugo längre, och det märks när man nattsuddar på det där viset…

  1. Petter
    | Svara

    Härliga tappra ungar 🙂 !

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *