Min kusin frågade för länge sedan om vi ville hänga med till Gotska Sandön i sommar. Såklart! I tisdags kväll åkte vi, liiite senare än vi hade tänkt. Det där sista-fixet hemma innan avfärd tar alltid mycket längre tid än man tror… Det blev en paus med middag, spring och pyjamaspåtagning (för det mindre gardet) i Linköping och sedan satte vi oss i bilen igen för färd mot Nynäshamn. Rasmus somnade, men inte Amanda såklart. Hon satt dock nöjd och vilade, och när det var en halvtimme kvar låg hon till sist som ett snarkande U i baksätet med en Bamsesaga i öronen. Då var klockan över tio på kvällen.
Båten skulle gå halv nio dagen efter, och därför hade vi bestämt oss för att tälta mellan Södertälje och Nynäshamn. Lantisar som vi är tänkte vi att det är enkelt att hitta tältplats i skogen, men det visade sig vara ganska bebyggt längs vägen. De småvägar som såg hoppfulla ut hade alla bommar, ett förbaskat tråkigt inslag i den svenska naturen. Vi undvek också de ställen där det låg ölburkar och cigarettpaket slängda, det kändes inte som att vi var rätt klientel för platsen.
Det regnade lätt och mörkret föll, och vi undrade om vi tagit oss vatten över huvudet den här gången. På vinst och förlust åkte vi in mot en liten by, och där hittade vi faktiskt en liten stickväg utan bom. Den ledde till någons sandtag – där fick det bli. Inga ölburkar, bara en känd hamburgerkedjas kaffemugg slängd i gräset. Barnen sov lyckligtvis vidare trots att bilen stod stilla och vi klev ur och reste tältet. Regnet hade den goda smaken att hålla uppe ett tag, så det gick bra. Sedan bar vi in två lealösa barn i tältet och kröp själva in efter. Kvart i sex vaknade Rasmus, och vi rev tält och såg oss omkring. Kanske inte världens mest natursköna tältplats, men den hade tjänat våra syften väl.
Vi for till båten och mötte upp vårt sällskap: kusinfamiljen och två mostrar. En langarkedja bildades och grejerna var snabbt ombord. Äntligen frukost för hungriga barn! Vi åt den snabbt, och tur var det, för utanför Nynäshamns lilla skärgård gick vågorna höga. Rasmus och jag satt uppe på däck medan Amanda och Hugo låg nere i kajutan. Därnere somnade de som tur var, och även Rasmus somnade i min famn, blek om nosen.
Jag tuggade febrilt på åksjuketuggummit och försökte låta bli att tänka på Estonia. Mina sjöbusar till mostrar var helt oberörda och sprang kors och tvärs och kollade till oss och försäkrade oss om att båten har klarat betydligt högre vågor än så här (vilket vi också skulle få bevisat på hemfärden, men det levde vi i lycklig ovisshet om ännu). De rapporterade också att Amanda började bli låg, en stund senare att hon fått en sockerspruta och att det gått bra. Hon hade inte vaknat.
Folk kräktes omkring oss, men Rasmus och jag klarade oss faktiskt, även om det var riktigt nära några gånger. Amanda och Hugo hade det bra därnere i och med att de sov, men precis i slutet på den drygt tre timmar långa resan satte sig Amanda upp för att se ut, och då gick det inte längre. Första kräksen kom på kläder och i hår, men den andra landade i påsen där den skulle. När vi samlades på däck en stund senare tog vi ketonprov, och det var som väntat något förhöjt men ändå lågt. Ingen fara. Amanda var på strålande humör och båten låg i lä från Sandön, så även jag började känna att livet återvände.
Innan vågorna
En fyra kilometers vandring väntade oss, men med tanke på det uppkomna maginnehållet inledde vi med lunch. Kikärtor och majs, en gammal klassiker från långresan! 🙂 Allt bagage (med många kilo mat) skickades med traktor, så vi hade bara med oss det vi behövde i stunden. Vi gick sakta framåt på stigar i sandig tallskog med vridna, insektsätna stammar och ljung som nådde oss till midjan. Vackert!
Trots ett antal pauser tyckte Amanda att den sista kilometern var dryg, men då fick vi oväntad draghjälp från ett par som kom ifatt oss. Plötsligt fanns det energi i benen igen och vips var vi framme på Lägerplatsen där vi skulle bo! Vi hann precis komma fram när handis pep, och vi gav Amanda hennes första druvsockertablett på ön. Den skulle komma att följas av många, många fler.
Lämna ett svar