» » Opp och ner, ner och opp – och ett facit på det

Opp och ner, ner och opp – och ett facit på det

Natten mellan lördagen och söndagen fick Hugo sova uppe ensam efter lång och trogen tjänst som nattpatrullerande. Framåt midnatt ropade Amanda och var orolig. Hon hade mardrömmar och jag tröstade och hon somnade om. En kvart senare ropade hon igen, fler drömmar och så var hon törstig. Hon frågade om hon fick sova hos mig, och jag tänkte att det nog är lika bra om det ska fortsätta så här. Hon drack vatten och sedan somnade hon, men vaknade igen och bad om mer vatten.

Såklart tittade jag på handis: ???. Tack för den, men det sista värdet den visat någon halvtimme tidigare var på 5,2 med jämn pil, så jag trodde att det var lugnt. Det blir nog en bra natt tänkte jag och somnade om med Amanda som nu lugnt snusade bredvid mig.

Vid halv fem hör jag ett högt: ”Den är MIN!!” från sovrummet intill och jag anar att även, den just nu kraftfullt revirpinkande, lillebrodern också haft någon slags mardröm… Jag gick upp och klappade om honom och han somnade om. Rutinkollade handis på vägen tillbaka. Blev klarvaken på studs! Just nu var det frågetecken igen, men den hade tagit emot ett antal värden mellan kl. 02 och 04, och dessa prickar låg så högt de kunde, dvs runt 22. Vad var det här nu då? Varför hade den inte larmat? När Amanda flyttade över till min säng la jag handis bredvid min huvudkudde och jag kan inte tro att jag inte hört om den pipit två decimeter från mitt öra.

Jag tog fram grejer för att mäta blodsocker och ketoner, och Amanda försökte bara halvhjärtat dra bort handen. Det kan vara tufft annars när hon är hög, då är hon extra lättstörd verkar det som. Bs var 20 och ketonerna låg på 1,1. Pumpen föreslog 0,7 enheter i korr, och även om det kändes mycket gjorde jag som den tyckte. Utan handis är det nervöst att korra så mycket, det känns som fritt fall. Det kan sluta hur som helst: ingen effekt, för mycket effekt och perfekt effekt.

Klockan sex kom Rasmus insmygande, och jag tänkte att jag borde kolla bs. Handis var inte till någon som helst hjälp, den hade bara visat frågetecken sedan sist. Men jag visste att om jag började fippla med bs-grejerna skulle Rasmus inte somna om. Jag tittade på Amanda som sov lugnt, luktade på hennes andedräkt (ingen acetondoft), och höll tummarna hårt. Rasmus somnade om. När han vaknade tog jag bs: 8,5. Puh! Amanda tog sovmorgon till halv nio.

gora_musli

På söndag innan eftermiddagsmellis skulle Amanda och jag göra müsli, något vi pratat om länge. Hon var med mig i en kvart, sedan satte hon sig på stolen. Jag frågade henne om hon inte ville vara med längre, och hon sa nej och gick ut i vardagsrummet. Hon såg trött ut och jag tänkte förstås tanken att hon kanske var låg. Den nysatta sensorn visade 5,2 och jämnt och jag sa till mig själv att även diabetesbarn måste få vara trötta utan att man hela tiden är på dem och ska kolla blodsockret. Men jag höll koll, och tio minuter senare sa hon att hon kände sig låg. Vi tog bs som visade 3,9. Med tanke på hur hon betedde sig fick hon socker. Melliset var framdukat. Hon satt i min famn, tuggade i sig sockret och somnade sedan! Hugo och jag tittade på varandra – vad var nu detta? Jag passade i alla fall på att mysa allt vad jag orkade, för det här är sällsynt.

a_feber3

Efter tio minuter la jag henne på sängen, och trots att jag bökade med henne vaknade hon inte. Hugo gick och la sig bredvid henne medan jag åt klart med Rasmus. Efter fem minuter kom ett sms: Kom med en sockerspruta. Jag skickade dit Rasmus med en spruta. En minut senare ett sms till: KOM!!! Jag gick genast till sovrummet, och det visade sig att Amanda inte tog sprutan. Vi tog nytt blodsocker och det sa 3,2, alldeles för lågt med tanke på att hon fått socker en kvart tidigare. Höll blodsockret på att åka i botten? Hon sov ju så djupt!

Adrenalinet började rusa lite och jag tror att både Hugo och jag gjorde oss redo för att hantera en eventuell nödsituation, bara om utifall att. Det tar ändå 25-30 minuter för en ambulans att komma till oss om det skulle vara så illa. På ytan syntes nog inget på oss, vi var lugna båda två. Vi försökte med sockersprutan igen, och först reagerade hon inte alls, sedan tog hon lite och till sist vände hon bort huvudet. Vi envisades och till sist hade hon tagit hela sprutan. Några minuter senare slog hon upp ögonen, skrattade och sa att hon kände att hon skulle bli låg långt före hon blev det! Vi andades ut. Ögonen glittrade och hon var tillbaka, om än i en slö version av sig själv. Hon var påverkad i flera timmar efteråt.

Vi väntade oss en rekyl från helvetet på detta, men den uteblev. I förrgår kväll när vi skulle lägga oss ropade Amanda flera gånger och var orolig och törstig. Hugo sa åt mig att lägga mig uppe; min säng var ändå upptagen nu. Amanda var varm som en kamin, och vi fick därmed en förklaring på de märkliga värden som gäckat oss de senaste dygnen: feber. Hugo fick en natt med oräkneliga utryckningar.

Dagen efter sov hon i soffan, på madrass på golvet, i vagnen, i sin säng. Ingen snuva, inget ont, bara feber. Trötta, röda ögon och dålig matlust. Men inte ett klagandes ord kom över hennes läppar. Natten till idag sov hon som en sten, och idag är hon pigg igen! Vi förstår ingenting, men är glada att det är över.

Ett är säkert, det är i alla fall aldrig långtråkigt att vara diabetesförälder! 🙂

a_feber2

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *