Simskola och paketskickning

Amanda går på simskola, och återigen måste någon av oss föräldrar vara inom armlängds avstånd hela tiden. Simlärarna har såklart ansvar för att ingen försvinner under ytan, men de kan inte koppla av och på pumpen, läsa av blodsocker eller avgöra om en (i vattnet livsfarlig) känning är på väg. Vi följer som skuggor och försöker vara ett med omgivningen så gott vi kan. Och för hundrade gången sedan Amanda insjuknade i diabetes tänker jag att det finns så mycket som andra tar för givet.

I den här situationen är det onekligen en stor fördel med pennor. Har du väl tagit din dos är det bara att hoppa i plurret utan att fundera på elektroniken (även om risken för en farlig känning i vattnet är lika stor). Jag längtar efter att den sorts pump vi använder ska bli vattentät!

När det blev klart att Amanda skulle gå på simskola frågade jag Hugo om vi inte skulle höra av oss till kommunen och önska en tid för hennes grupp. Men Hugo trodde inte att det behövdes, småttingarna var i första gruppen förra året. Så kom inbjudan, och Amandas grupp hade 11.40-12.20. Mitt i lunchen, värdelöst. Det är inte så lätt att bara mata i lite extra innan, det får ofta följder för hela dagens blodsockerkurva. Men återigen: Tack för cgm:en, den gör att vi klarar av det någorlunda!

Redo för simskola!

Efter frukosten den första simskoledagen drog blodsockret iväg som en raket upp till 20. What? Adrenalin redan nu? Gammalt insulin? (Dags att byta dagen efter.) Efter lunchen tog jag med Amanda in till stan för att lämna in varor från Everydiabetic till respektive postställe. Vi hade en supermysig utflykt på tu man hand, trots att blodsockret drog iväg i skyarna igen efter lunch. Jag tittade på henne när vi åt mellis och kände ända in i hjärteroten att hon är så jäkla ”duktig” (konstigt ordval i sammanhanget, men jag kan inte komma på något bättre). Hur kan hon vara så välfungerande och på så gott humör när sockret rusar i kroppen?

Jag tog extra blodsockertest, och en gång visade cgm:en 20 och pil snett uppåt medan det rätta blodsockret var 11. Det är ytterligt sällsynt att det händer för oss att det diffar så extremt, och jag fick lite skrämselhicka eftersom jag korrat rejält innan. Men något var nog galet med insulinet, för min jättekorr hade ingen större effekt. Så snart vi kom hem bytte vi både nål och insulin. Eller så är det något i kroppen som stökar, för det är mycket lågt och högt just nu. Som vanligt kan vi bara gissa vad som händer inuti den där kroppen.