”Som alla andra”

Jag har berört ämnet mat och godsaker i tidigare inlägg. Det kan vara svårt att prata om för oss diabetikerföräldrar, förmodligen för att det ligger en del skuldkänslor åt alla håll i det. Jag gör ett försök i alla fall. Om man ska kategorisera grovt, så finns det två sidor i diskussionen:

– ät som vanligt och lär dig dosera till, våra barn ska inte behöva avvika mer än nödvändigt

– anpassa mat och framför allt sötsaker så att inte blodsockret åker för mycket upp och ner

Vi är alla olika. Jag har ofta tänkt på det när det gäller graviditeter och förlossningar. Det är exakt samma sak som ska ske i kroppen. Ett barn ska byggas och sedan ska barnet ut. Ändå är både graviditeter och förlossningar så olika att man skulle kunna tro att den ena tillverkar en näbbmus och den andra en elefant. Våra kroppar reagerar helt enkelt väldigt olika på samma sak. Detta gäller även i allra högsta grad diabetes. Våra blodsockerbarn kan inte längre tillverka insulin. Grundproblematiken är densamma, och ändå kan vi inte tala om för någon annan hur hen ska dosera, för det finns inget som säger att det som funkar för den ena funkar för den andra. En del barn kan äta ”som alla andra” (vad nu det är) och andra kan det inte.

Vi lever i en tid där sötsaker är allestädes närvarande. Det ska lyxas till det i tid och otid. Jag är själv likadan, men jag har fått tänka om (vilket är hälsosamt). Vi har bra koll på vår dotters diabetes, men trots det kan vi inte göra särskilt stora utsvävningar. Det fungerar helt enkelt inte. Vi har aldrig vindruvor hemma längre. Andra sockerrika frukter som sharon och banan kan vi bara ge när blodsockret är på gränsen till lågt, och då bara i små mängder. Jag fattar inte hur det är möjligt, men två centimeter banan kan höja hennes blodsocker 8-10 enheter på kort tid.

Visst fikar vi, men numera bakar vi nästan bara ”amandabullar” och kakor som vi alla kan äta. Vi har experimenterat mycket och faktiskt hittat en del bra recept. Jag är verkligen inte någon LCHF-förespråkare i övrigt, men i den världen finns många goda fikarecept att hitta! När jag äter en bakelse ute idag slås jag av hur otroligt sött det är. Mina smaklökar har förändrats och jag tycker inte längre att det är lika gott. Jag är dessvärre fortfarande en godisgris, men jag tycker nästan alltid att det egentligen är för sött. Det ser jag som positivt.

Många låter sina barn äta som alla andra för att de inte ska känna sig annorlunda. Jag tycker att det är ett underligt argument. Vi är många som inte äter som alla andra. Själv är jag vegetarian, någon äter inte fläsk, många är laktosintoleranta, andra måste undvika gluten, apelsiner, nötter eller ägg. Vi måste väl lära oss att acceptera olika istället för att försöka vara likadana? Därmed inte sagt att man måste äta annorlunda bara för att. Fungerar det är allt frid och fröjd, men för många av oss fungerar det helt enkelt inte. Just nu, det kan ju ändras med ålder och annat.

Barnen bakar/smakar (vegetarisk!) pizza

Vem är jag att bestämma åt min fyraåring att en godisbit eller en bit banan är värd ett högt blodsocker? När hon är stor nog att förstå konsekvensen av det hon äter ska hon förstås få bestämma mer själv. Hon accepterar att hon inte får äta som alla andra, och det är mycket sällan något problem. Vi har tidigare inte kört med lördagsgodis, men nu har hon precis fattat att andra får det och vill ha det. Så varje lördag får hon ungefär tio läkerol och ett bamsetuggummi. Hon är så himla nöjd över det! Hon behöver inte betala med sitt blodsocker senare och hon får en stund med guldkant.

Vi försöker att ordna så att det blir lika festligt för henne som för andra. På lillebrors tvåårskalas bjöd vi på fruktsallad med grädde och sockerfria maränger. (Det var nog det bästa vi kunde göra ut hans perspektiv också, frukt-, grädd- och marängtokig som han är.) Marängerna tog slut i ett nafs och det var så skönt att slippa räkna hur många som hamnade i Amandas mun. Hon kunde äta så många hon ville, vi fick stoppa henne bara så att det räckte till alla andra också…

(Lakritssmak och citronsmak. Jag fick lite hjälp med spritsningen…)

Amandas diabetes gör att hela familjen äter mer hälsosamt, och istället för att hon ska känna sig annorlunda försöker vi få henne att känna sig speciell. Det är en väldig skillnad.