» » Efter några dagar på hemmaplan

Efter några dagar på hemmaplan

Ungarna är så nöjda över att vara hemma! Farmor tog emot oss när vi kom och stannade till dagen efter, och det var ett glatt återseende. Amanda släppte henne inte på hela tiden, och vi fick lite tid att packa upp… Barnen pysslar och fixar och vi tycker nog alla att det är underbart skönt att inte vara hänvisade till samma fläck hela tiden. Jag misstänker att de små också uppskattar att inte vara övervakade varenda sekund. Handis får ligga i hallen så når den nästan alla rum, och vi kan gå och kika på den med jämna mellanrum för att kolla att allt är okej.

Barnen dansade friskt till latinamerikansk musik i vardagsrummet

IMG_2654

IMG_2664 IMG_2667 IMG_2670 IMG_2677IMG_2658

Saker vi längtat efter 1: Eget bröd 🙂

IMG_2686

Saker vi längtat efter 2: Raggmunk! Barnen åt något alldeles kopiöst!

IMG_2684

IMG_2683

Idag har Amanda provat Anna Ps pumpbyxor. Vi har fått ta över några begagnade från en som vuxit ur sina och de blev hemskickade till oss medan vi var borta.

IMG_2701

I vanliga fall har Amanda en slang på 30 cm mellan pumpen och nålen, men nu har vi satt på en med 60 cm för att hon ska kunna gå på toaletten obehindrat. Pumpen åker ju ner med byxorna medan nålen sitter kvar på rumpan, så då funkar det inte med en för kort slang. I vanliga fall har hon pumpen i ett magband, som egentligen är ett lårband för vuxna. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon tycker om att vara utan magband! Om hon gillar det är det extra bra nu på vintern att slangen ligger väl inbäddad, så att inte en del av den råkar sticka ut när hon är utomhus. För nu har vi nämligen gått från värmeproblem till köldproblem: I värme blir insulinet långsamt overksamt, men fryser insulinet förstörs det direkt. Det innebär att om en liten del av slangen sticker ut och fryser kommer ett par enheter insulin förstöras, och Amanda kommer att bli jättehög om vi inte ser när det händer och spolar slangen.

Vi har flyttat våra sovtider successivt, och jag är hittills den som klarat det sämst. Första morgonen sov vi till elva, andra morgonen till nio och den tredje morgonen vaknade Amanda redan klockan sex och väckte Hugo, medan Rasmus och jag blev väckta (och långsamt och mycket motvilligt vaknade) vid halv nio. Barnen har somnat i tid den tredje kvällen, så det får väl anses som lyckat inför dagisstarten. Själv somnar jag fortfarande inte före ett. Det var i alla fall helt rätt att planera in några extra dagar efter hemkomsten innan dagis och jobb.

Vad är konstigt med att vara hemma då? Att slänga toapappret i toaletten känns ovant och rent galet, för i Latinamerika slänger man allt sådant i en papperskorg bredvid. Rören är inte anpassade för att ta hand om toapappret, som ju kan klegga ihop sig rätt bra. Det kanske låter äckligt att ha allt använt papper i en papperskorg, men man vänjer sig vid det och det är helt okej bara man tömmer den dagligen. En helt annan konstig sak var när vi tog på Amanda hennes overall. Den var alldeles för liten, och det var den inte när vi åkte! Att båda barnens hår vuxit en massa, det har vi ju sett, men att själva ungen (ungarna?) har dragit iväg, det har vi missat. Tur då med goda grannar som kan avvara en urvuxen overall som passar Amanda. Det är ju lite kallt att vara utan när man ska göra snögubbar och annat.

IMG_2687

Det är få saker i vår packning vi inte har använt, om man bortser från en del av diabetesgrejerna. Barnens gympaskor släpade vi i onödan, de blev bara använda vid dit- och hemfärd, men det går väl an så länge det gäller skor i storlek 22 och 27. Angående diabetesgrejerna är det lätt att göra ett feltänk, nämligen att vi har släpat med oss alldeles för mycket i onödan. Så är det inte! Vi har inte släpat en enda pinal i onödan, utan får istället vara tacksamma för att inget har blivit stulet, att inga superviktiga tekniska grejer har strulat och, framför allt, att vår Amanda fått vara frisk och har sluppit ifrån andra sjukdomar än lite diarré då och då.

IMG_2698

Delar av hängslena och livremmen har vi fått ta med oss hem igen. Allt det här har åkt tur och retur Sverige-Costa Rica. Det extra insulin vi hade med oss har vi slängt allt eftersom. Eftersom det har varit värmeutsatt så länge vågar vi inte använda det längre. Det är onödigt mycket druvsocker kvar kan man tycka. Vi har letat druvsocker därborta men inget hittat och bad därför mormor ta med mer. Det har sannerligen gått en hel del, och hade vi blivit utan hade vi fått problem. Visst kan man äta godis eller dricka sött istället, men då är det svårt att dosera rätt och man riskerar att hamna i ett läge där värdena åker bergochdalbana.

IMG_2704

Vi har inte använt en enda ketonsticka, men vi hade med oss tillräckligt för att klara flera större kriser. Jag är så innerligt glad att vi inte har behövt dem, för det är när ketonerna stiger som situationen kan bli ohållbar och mycket farlig på kort tid. Och inte heller har vi använt den minsta klutt emla, bedövningssalva, som vi tog med ifall hon skulle hamna på sjukhus. Jag är faktiskt så otroligt tacksam att vi inte visade oss vara dumdristiga, som en del som fick höra om vår resa nog tyckte att vi var (även om ingen sa det rätt ut till oss). Tack barndiabetesteamet i Linköping för att ni aldrig avrådde oss att göra detta, utom tvärtom uppmuntrade oss och trodde på oss! Det här har, förutom att det har berikat allas våra liv med fantastiska upplevelser, också varit en seger för oss. Vi klarade det, vi gjorde det, vi kunde!! Det har inte varit någon viloresa precis, vi är ganska utschasade, men det har fyllt oss med en annan typ av energi och med mycket glädje.

Nu är frågan hur vi ska behålla en del av vårt lugna tempo i det här hysteriskt effektiva landet som vi lever i. Jag vill inte hamna i ekorrhjulet direkt! Vi har än så länge haft relativt lugna dagar sedan vi kom hem, men det känns som en liten karantän, för på måndag drar allting igång igen. Att behålla lugnet blir kanske den största utmaningen med att komma hem.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *