Resan hem

Sista frukosten på hotellet: gallopinto med huevos revueltos

Bus innan avfärd

Taxin (vi hade beställt en minibuss…) plockade upp oss vid vårt hotell klockan tio på förmiddagen, och än en gång sände jag en tanke till den tid när vi reste med betydligt mindre bagage. Men men, det är priset man får betala för att resa med barn, diabetes och tältarplaner. Och det var sannerligen värt det priset!

Innan vi landade i Miami upplyste flygvärdinnan hela planet om att vi alla var tvungna att hämta ut allt bagage och checka in det igen, så efter passkontroll och fingeravtrycks- och ögonregistrering och diverse annat pyssel stod vi och väntade på vårt bagage som aldrig kom. Tiden gick, och vi började känna oss stressade och gick och frågade i informationen, och fick då veta att vi inte behövde hämta ut bagaget. Det gjorde vi på vägen dit, och det hade andra vi frågat sagt att vi måste göra. Skumt! Vi satte ungarna på axlarna och rusade vidare i processen. Och vi hann, trots vår vanliga särbehandling i säkerhetskontrollen. Den här gången hade vi bara reservpumpen som inte fick röntgas, och det var skönt, för det är svårt att förklara om en inaktiverad sändare för en som är oinsatt i diabetesteknik och dessutom misstänksam mot allt udda.

När vi klev på planet i Miami var det matdags för barnen. Vi blev stående på marken av någon anledning, och barnen fick börja äta macka utan pålägg, festligt värre. De började bli bra trötta och de var törstiga, så vi bad att få vatten att dricka och göra välling och mjölk med (vi hade mjölkpulver). Men det fick vi inte, det var ingen servering innan vi kommit upp i luften. Återigen blev det tydligt hur sårbart det är att resa med småbarn och diabetes. Man måste ha med sig eget och vara beredd på det mesta!

Miami, och vårt plan

Flygplansmaten kom först när barnen hade somnat, men vatten fick vi i alla fall innan. Efter att Rasmus övertröttunderhållit vår halva av planet med illvrål i något som kändes som en evighet men förmodligen inte var det, somnade båda ungarna ihopknölade i famnar och på säten.

Frukosten på planet innan vi landade i London. Hugo räknade ut att denna portion, exklusive juicen (!) innehöll 65 gram rent socker. Sextiofem gram!! Behöver jag säga att inget av barnen fick något av detta?

Vi andra kunde inte sova alls, och klockan två i våra huvuden var vi framme i London. Amanda hade då varit vaken i någon timme. Trots att vi släpade upp dem mitt i deras natt var de på ett strålande humör, och det är väl fördelen av att ha barn som kräver lite sömn. Nackdelen fick vi känna av när vi kom hem vid 21.30-snåret svensk tid och ingen av dem var det minsta intresserade av att sova…

När vi lämnat London var klockan ungefär 11 svensk tid. Vi ställde om klockan på pumpen och handis. I ett huj ändrades därmed basdoserna från natt till dag. Det har fungerat bra med blodsockret och övergången i tiden, men jag är återigen mycket tacksam för cgm:en som hjälper oss när mattider och sömn är satta ur spel. Jag vet att det är långt ifrån en självklarhet att få tillgång till cgm, och jag vet hur otroligt svårt det är att klara sig utan den när diabetesen gör som den vill.

Flygresorna har gått bra, även för mig som tycker att det är synnerligen obehagligt att flyga. På första flygningen varnade piloten för lite turbulens innan vi kommit upp över bergen, och det var tillräckligt skakigt för att jag skulle bli ganska svettig, men det gick fint (för både mig och planet). På andra flygningen varnade de för sviterna efter stormen i New York, men det var så lite att det knappt märktes. Det var ändå ruskigt skönt att få båda fötterna på jorden på Arlanda och ta det hederliga gamla tåget därifrån. Innan dess hämtade vi förstås ut allt vårt bagage…eller nej, det gjorde vi inte. Barnvagnen var borta. Cirkeln slöts och vi skrattade; det kändes nästan rätt på något vis. Vi fick besked i informationsdisken om att den var på väg över Atlanten just då, så den är att vänta hemma hos oss om några dagar.

Två tappra tågåkande barn och ett gudabenådat dinosaurietåg

Tågresan gick oväntat bra, det hade kunnat bli en familjekrasch med hela det fullsatta tåget som publik med tanke på den sammanlagda tiden av icke-sovande, men våra härliga ungar höll sig på rätt sida av kraschsnöret, och då var det inte så svårt för oss att göra det också. Så efter 28,5 timmar i taxi, på flygplan, flygplatser, tåg och till sist i bil klev vi innanför vår egen dörr. Lite kvällsfika och sedan sova tänkte vi, men det tänkte inte barnen som tagit sig några stärkande tupplurar i bilen. Klockan ett sov de båda, och vi föräldrar slocknade momentant efteråt hos varsin unge. Jag vaknade till en gång av att Rasmus höll på att åla ner från sängen (ett brant fall eftersom han låg i vår säng) och Hugo vaknade till en gång på morgonkvisten av handis höga larm och gav lite mer insulin. Vi sov som klubbade sälar alla fyra. Amanda låg högt hela natten, men ingen hörde det trots att handis larmade gång på gång. Klockan elva kom Hugo och väckte mig och Rasmus, och jag lovar att jag lätt hade kunnat sova i en halv dag till.