» » Ett vårtbitaröde, inspektion av akutsprutan och ett vemodigt packande

Ett vårtbitaröde, inspektion av akutsprutan och ett vemodigt packande

Jag satt och skrev dagbok och tittade upp på väggen ovanför mig. Där satt det en vårtbitare och vilade. När jag tittade upp nästa gång mötte mig den här synen:

IMG_2550

Sedan några dagar har vi kört den stora övertalningskampanjen för hjärnan att acceptera att vi snart ska åka hem. De senaste veckorna har vi pratat mer om Sverige och hemmet, och jag har gjort en lista på saker som jag ser fram emot, trots allt. På den listan finns bland mycket annat att baka eget bröd. Gott nybakat surdegsbröd, wow! Jag kommer inte att sakna det vita, söta fluffbrödet som vi varit hänvisade till här. Jag kommer heller inte att sakna packandet och packuppandet, eller det eviga letandet efter saker som någon annan packat ner… Det ska bli skönt att få lite mer yta och inte ägna sig åt compact living ut i fingerspetsarna. Kakelugnen – den ska få gå varm resten av vintern! Framför den blir det stora baljor te, tända ljus och en filt vid behov medan vi ser snön dala ner utanför fönstret. Och det ska bli fint med sopsortering! Aluminiumburkar för sig, komposten ut i trädgården, plast, glas, batterier på sina platser, det gillar jag. Här har vi slängt allting tillsammans, utom batterier. Där går gränsen, så dem tar vi hem igen. Vi ska laga vår gamla vanliga mat, lyssna på p1 (jag vet att det finns på nätet, men tiden för att lyssna har definitivt inte funnits), experimentera fram goda batidos och förhoppningsvis ha lite mer tid och ork till egna tankar än vi har haft de senaste nio veckorna.

Igår tog vi bussen från Playas del Coco och vårt lyxiga boende till San José. Bussen skulle ta fem timmar, och bara det är en utmaning med barnen, men den tog sex timmar. I Sverige hade man ju blivit något irriterad, men här tog alla det lugnt och ingen ens höjde på ögonbrynen. Det var skönt att komma fram i alla fall och barnen var ståndaktiga under resan. Amanda ägnade säkert en timme åt att berätta för mig om hennes fantastiska låtsaskompis Mora som aldrig är långt borta, men heller aldrig helt nära. Ofta har Mora, som är fem år och kan flyga, precis varit där vi är, eller så ska hon dit dagen efter. Nu satt hon faktiskt i samma buss, men på våningen under, så vi fick tyvärr inte träffa henne den här gången heller. Mora hade flugit över vulkaner, och Amanda berättade också att hennes vingar var väldigt små när hon föddes. Det visste hon, för då hade hon varit med och hållit Mora i sin hand när hon kom ut. Att tiden är märklig, det visste jag, men att jag har en dotter som kan hoppa i tiden – det var en nyhet! Det fanns ingen toalett ombord på bussen, och femton minuter efter mat- och kisspausen blev läget akut för Amanda och bussen fick göra ett extrastopp vid vägkanten. Hon hann ut och leran hade i alla fall haft effekt, om man ska se det från den ljusa sidan.

Imorse vaknade Hugo och Rasmus tidigt av landets typ enda tåg som passerar nära vårt hotell ett oräkneligt antal gånger per dygn, och tutar omsorgsfullt ett flertal gånger varje gång. Efter frukost gick Hugo och Amanda iväg till Museo de los Ninos (barnmuseet) igen. Amanda har pratat så mycket om det sedan sist vi var där, och trots ett bs på över 22 hade de en fin förmiddag.

20150127_090852-1

20150127_091100

Dinosaurier som rör på sig

20150127_103703

Vår egen lilla dinosaurieunge

20150127_092718

Farao-Amanda

20150127_104744

Mumie-Amanda

Blodsockret låg ganska jämnt och pressat hela dagen igår och vi anade att något skulle komma. Idag har det åkt upp och ner som en jojo hela dagen…

IMG_2576

…så något lurt är det även om vi inte vet vad. Sensorn sköter sig dessutom ganska dåligt tycker jag. Så här har det sett ut när vi har tagit blodis de två senaste gångerna:

IMG_2608

IMG_2614

I normala fall är det anmärkningsvärt om det skiljer 2-3 enheter mellan cgm:en och vanligt blodis, och idag har vi tagit extra för att vi inte trott på cgm:en. Helt rätt visade det sig. De två senaste sensorerna har varit rätt opålitliga. Så börjar spekulationerna igen: Är det värmen som till sist gjort sensorerna sämre? När mormor kom hade hon några sensorer med sig, och efter att ha fått besked från Dexcom att man kan checka in sensorerna så gjorde hon just det. Klarade de inte kylan högt uppe i luften trots allt? Vi ska höra av oss till Dexcom när vi kommer hem och diskutera med dem. Hur som helst har vi bytt ut sensorn ikväll, för när den visar sådär knasiga värden är den inte till någon hjälp. De tre sensorer vi har kvar har vi packat i handbagaget för säkerhets skull.

Vi har två akutsprutor med oss, dvs sprutor man ger om blodsockret blir så lågt att Amanda börjar krampa och blir medvetslös. Vi har ju tack och lov inte behövt använda någon av dem, och den ena är den spruta som vi hämtade ut när Amanda insjuknade för snart tre år sedan. Den har gått ut sedan ett par månader tillbaka och vi ska inte ta med den hem. Därför har vi nu en utmärkt möjlighet att provblanda sprutan och bekanta oss med den. Den dag man behöver ge den gäller det att ha sinnesnärvaro nog att göra allting rätt i en ytterligt stressande situation. Må det aldrig ske.

IMG_2620-1

IMG_2622

I förpackningen ligger en behållare med en tablett och en spruta med injektionsvätska. Man ska spruta ner vätskan över tabletten, skaka tills den har löst sig och sedan dra upp blandningen i sprutan.

IMG_2623

Sprutan ska sättas i benet. Glukagon är ett hormon som frisätter leverns allra sista reserver. När blodsockret sjunker radikalt stängs kroppen ner för att skydda hjärnan, och det är då man blir medvetslös. Effekten av sprutan blir att man vaknar till så länge som de sista reserverna räcker, så det gäller att snabbt fylla på med socker så att kroppen kan fortsätta vara vaken och börja fylla på reserverna.

Idag har vi gått omkring i San José och fixat lite ärenden och nu på eftermiddagen har vi packat alla väskorna en sista gång. Barnens sandaler får vila i några månader tills den svenska sommaren är på intåg.

IMG_2610

Den vagn vi köpte när den gamla var och flög på annat håll har vi idag skänkt bort till ett annat barn, en dotter till en lotteriförsäljare på gatan. De kan inte ha det så fett. Vagnen som vi tog med hemifrån ligger ouppackad i sitt emballage och får helt enkelt åka med tillbaka till Sverige igen.

20150127_165628-1

En sista, festlig kikärtsmiddag med majs, ost och tomat. Gott faktiskt!

IMG_2617

Gamla nålar och lancetter har vi lagt i en rejäl burk med lock så att vi kan slänga dem i vanliga soporna här och slipper ta med dem hem.

IMG_2601

Barnen badade inför morgondagens drabbning. Man undrar om den som satte dit kranen svor en liten ramsa när hen såg hur det blev…

IMG_2618

Det känns vemodigt, men de senaste dagarnas bearbetning av tankarna har gjort att jag också tycker att det ska bli skönt att komma hem. Om allt går som planerat kliver vi innanför dörren vid halv nio på torsdag kväll, och då har svärmor varit gullig nog att tända pannan hemma så att det är varmare än 13 grader i huset. Flygresorna ser jag inte fram emot, flygrädd som jag är, men igår på bussen tänkte jag att det är väldigt många gånger farligare att åka buss än att flyga. Jag hoppas kunna tänka på det även imorgon på flyget. Jag får se det som en utmaning att hålla känslorna i schack så att jag inte överför min rädsla på barnen. Det ska nog gå bra. Nästa rapport får ni hemifrån! 🙂

  1. Kenth Nilsson
    | Svara

    VÄLKOMNA HEM!
    Vi blir kvar här 1 1/2 må & Kenthnad till. Hoppas vi ses då.
    Kram Ewa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *