Granada, Masaya och ett utbrott utöver det vanliga

Nu har vi tillbringat några dagar i kolonialstaden Granada. I turistcentrum är det nästan som en kuliss av renoverade hus och relativt stort välstånd, men man behöver inte komma många kvarter bort från det för att ana att livet för de flesta nicaraguaner ter sig helt annorlunda. Här blandas hövagnar dragna av magra hästar med bilar, lastbilar och gamla amerikanska, nästan löjligt överlastade skolbussar. Här ser vi gatubarn och folk som tigger blandat med andra som tjänar sitt levebröd genom att spela smörig livemusik eller sälja cashewnötter, lergökar, armband eller egentligen vad som helst.

Hästparkering

I Latinamerika får det aldrig vara tyst, och för att säkerställa det har man i varje liten stad med självaktning en bil med högtalare som högljutt trumpetar ut reklambudskap i staccato.

Från början en fästning, men det har också varit ett fängelse under president Somosa. Jag tror inte att det var nådigt att sitta där. I framtiden ska det bli ett vapenmuseum tydligen.

Antigua-sjukhuset övergavs på 1990-talet. Förfallet är snabbt! Såvitt jag minns såg det ut ungefär så här för sju år sedan också.

San Fransisco-kyrkan. Fasaden framåt är ommålad, men bara den…

Inuti fanns den här skylten. Tror man glömde för ett ögonblick att SIDA i den här världen betyder aids… Som tur var fanns en komplettering bredvid:

För barnens skull tog vi en tur med hästar. Det gav oss en bra överblick eftersom vi inte kan flanera omkring som man gör med bara långa ben i resesällskapet. Rasmus ropade förtjust ”häst, häst!” varje gång han såg en, men det tog en kvart innan han insåg att han själv blev dragen av två stycken…

I väntan på batido!

Yoghurt, jordgubb och banan – mmm!

Pampig kyrkogård med blandat stort och smått. Här ligger bland många andra sex nicaraguanska ex-presidenter och en massa unga killar som stupat i strid.

En nätt liten familjegrav.

Efter fem dagar i Granada hade vi den här tvålsamlingen, plus de tre-fyra stycken vi använt. Tyckte städerskan att vi var lortiga? Det hade hon nog rätt i i sådana fall…

En dag var vi i marknadsstaden Masaya, och förutom hantverk av olika slag finns där hur många stånd som helst med allt från tomater till tops, småkycklingar, plastbunkar och tunnor med vegetabilisk olja. Om jag bott här vore det på den marknaden jag skulle proviantera. Men djurskyddet är en katastrof, så inbiten vegetarian skulle jag definitivt fortsätta vara! Liksom på många andra ställen under den här resan känner vi igen oss eftersom vi har varit här förut. Det gör onekligen resandet lättare att veta ungefär hur saker och ting fungerar, och det är roligt att komma tillbaka och känna igen sig, även om många ställen har överraskat med att ha blivit väldigt turistiska.

Bananbladskonst

Amanda och jag har våra dispyter, såsom man har med en intensiv fyraåring. För ett par dagar sedan vände hon sig plötsligt mot mig och skrek åt mig och var helt oresonlig. Hon hade legat högt hela eftermiddagen trots att vi dönat på med en hel del insulin, och jag tänkte att det kanske hade med det att göra, men också att det får finnas gränser för hur man får bete sig ändå. Vi visste inte hur hon låg eftersom cgm:en visade frågetecken sedan drygt någon timme. Jag blev provocerad efter ett tag och blev arg på henne tillbaka, men vi kom ingenvart och till slut bröt Hugo in och sa att vi skulle ta ett ”blodis”. Då trillade polletten ner. Amanda hade bland en del annat vrålat om choklad (vi hade just varit på chokladmuseum) och att hon var hungrig. Bs visade 2,4. Har man legat på 16 och över en hel eftermiddag är det ganska lågt, och hon var såklart rejält påverkad. I de lägena är det två saker som i första hand dyker upp i huvudet: man känner sig som en usel förälder som inte förstår, och hade cgm:en fungerat som den skulle hade det här aldrig hänt. Då hade vi troligen mött hennes branta bs-fall innan hon fått en känning, eller så hade vi kopplat direkt vad det var frågan om. Hon fick omedelbart socker, och jag bad om ursäkt en massa gånger för att jag inte förstod. Hon var påverkad länge, och jag bar henne till restaurangen vi skulle äta middag på, och efter tio-femton minuter slutade hon hulka och började bli sig själv igen. Jag kände mig eländig! Samtidigt vet jag att hon hade kunnat få ett liknande utbrott trots ett utmärkt blodsocker, och att det på sätt och vis är bra att man ”glömmer” diabetesen ibland.

Lera med jordgubbssmak, bra för risiga barnamagar

Hugo och jag gick ut och åt en kväll efter att barnen hade somnat. Lyxigt! Vi pratade till punkt, kollade ingen cgm och kände oss för en kort stund sju år och två barn yngre… Vi nosade på hur det var att resa förr i tiden, och skillnaden är verkligen stor! Vi har mött mer än en backpacker som sagt att de blir glada av att se oss, att man bevisligen kan fortsätta göra sådana här saker även efter att man fått barn.

På väg

Hej igen, gränsen!

Mellis i ingenmansland (på väg in i Nicaragua)

Så var det dags för oss att åter gå över gränsen. Till skillnad från förra gången hade vi flyt hela vägen, och själva gränsövergången tog faktiskt bara en timme. På den tiden visade vi passen sex gånger och fyllde i två likadana formulär där alla uppgifter utom yrke liksom avrese- och inreseland var samma som i passet. Det tar tid för fem personer, och jag är verkligen nyfiken på vad de gör med alla små lappar. Tusentals pärmar? Papperskorgen? Arkiv? Vi blev också ebolakollade, och det är ju skönt att veta att vi är friska. Tre minuter efter att vi blivit instämplade i Costa Rica gick vår buss till Liberia, och väl framme där hade vi en timme till nästa buss. Vi hann precis byta terminal (alla bussbolag har olika terminaler, måttligt praktiskt) och hämta tält och annat som vi lämnat kvar på ett hotell. Perfekt!

Vid tresnåret på eftermiddagen kom vi fram till Playas del Coco och det lyxigaste boende jag någonsin haft. Det finns pool, vi bor i en lägenhet med kök och det är tvåhundra meter ner till stranden (och den förbenade sanden). Här ska vi bada och dricka batido (här finns kök och mixer 🙂 ) och njuta av en lugn (hmmm) tillvaro innan det är dags för hemfärden. Det känns fortfarande mycket märkligt att det är så nära, och jag är inte riktigt med på det ännu. Samtidigt kan jag känna mig bortskämd. Vi har ju varit borta länge, jag vet det, men den här resan har varit en milstolpe och något vi planerat för och tänkt på så länge. Det kommer liksom att bli ett tomrum när den är över. Det tomrummet kommer vi visserligen helt säkert att fylla upp, men ändå.

Lyx!

Vacker sand…

…som är kul att leka med…

…men som fastnar ÖVERALLT

Natten till igår låg Amandas bs högt, och det fortsatte vara högt fram till tidig eftermiddag. Vi började fundera på om insulinet börjat tappa effekt efter två månader i värme, men på eftermiddagen tog våra stora korrdoser äntligen och då var det alltså inte så ändå den här gången. Vad det var lyckades vi som vanligt inte utröna. Skönt, för det hade blivit problematiskt om insulinet inte fungerade längre. Jag tror inte det är något man kvistar in på ett apotek och köper hur som helst.