» » Trötta apor, gränsövergång och dextros i leran

Trötta apor, gränsövergång och dextros i leran

Alltså, de där tvättbjörnarna! Vi tyckte att de var fräcka när de snodde ur skräpkassen som vi hade upphängd i ett träd, men dagen efter detta dåd var det en riktig rövare som stal en påse nötter som låg på bordet där vi satt och åt! Natten innan vaknade Hugo av att två män vrålade, och frågan är om inte tvättbjörnarna hade snott något ur tältet då. Vi har respekt för de där djuren eftersom vi Puerto Jimenez mötte en tjej som genomgick ett strängt injektionsprogram mot rabies efter att ha blivit biten i vaden av den tvättbjörn hon försökte skrämma iväg från sin packning sin första dag i Costa Rica.

IMG_2069

Sötare var då de capuchinapor som visade upp sig för oss. Det var på morgonen, men de var uppenbarligen trötta ändå, ett fenomen som jag väl känner igen…

IMG_1984

IMG_2000

IMG_1992

Vi har badat i några omgångar i Santa Rosa, och de kraftiga vågorna gör att det virvlar in sand överallt. Nu har vi igen fått problem med sensorn, för trots stödtejpning och badtrosor + badbyxor åkte det in sand både under tejpen och under sändaren. Det ska ju vara tätt därunder säger de, men det stämmer inte på Amanda. Kan det där ha att göra med hur stor kroppen är? Amanda är så liten att var vi än sätter sensorn på rumpan hamnar den aldrig helt ”rakt”. Hur gör ni andra som har dexcom med det här problemet?

Regnskogen i Santa Rosa är verkligen annorlunda, i alla fall nu under torrperioden. Istället för den krälande, kravlande grönskan som slåss om utrymmet prasslade det av torra löv där vi gick, och man såg ganska långt in i den glesa skogen. Det är märkligt med kaktusar mitt ute i regnskogen! Jag kan tänka mig att det ser helt annorlunda ut här när det är regnperiod.

IMG_2017

Torr regnskog

IMG_2018

Motorväg

IMG_1901

Naturlig fåtölj

IMG_2324

Acaciaträd som skyddas av ettriga myror som i gengäld får bostad. Inte röra!

IMG_2036

Hugo har fått ”hårspännen” av Amanda

IMG_2057

Torkning av smått och gott, bland annat kylpåse två av fyra

IMG_2079-1

En sköldpaddsforskare blev förtjust i Amanda och lilla ljuslockiga ”Pura Vida” (=Rasmus. I Costa Rica säger man pura vida som en hälsning eller som svar på hur man mår, och när Rasmus säger sitt ”pua via” blir folk lätt lite svaga för honom). Han kom förbi vårt tält med småsköldpaddor, alldeles nykläckta, som skulle ut i havet samma kväll. Ungarna älskade dem!

IMG_2051

Kvällssol

Alldeles i början av den här resan hade jag en utläggning om maten och hur olika diabetiker reagerar på olika saker. Första tiden kunde Amanda äta en massa märkliga saker utan att det gjorde utslag på blodsockret på samma sätt som det gör hemma. Det var grymt skönt, men tyvärr varade det bara i ungefär en vecka. Vi har tendenserna kvar, men nu är det mycket mer likt vår hemmatillvaro. Vi doserar fortfarande mindre till frukost här än hemma, och oftast går det bra för henne att äta lite frukt under frukosten, något som är otänkbart hemma. Förmiddagarna hemma är en utmaning då hon ofta skjuter iväg upp till 13-16 för att sedan falla snabbt innan lunch. Här är snarare tendensen att bs stiger oförklarligt på eftermiddagen. Det ska bli oerhört spännande att se vad som händer när vi kommer hem. Kommer allt att återgå till det vanliga, eller har något permanent förändrats? Kommer återställningen till det vanliga ske momentant eller kommer det att gå långsamt? Hur blir det att komma från trettiogradig värme till tiogradig kyla?

Något som definitivt påverkat Amandas blodsocker är den rejält risiga mage hon haft i några dagar. Hon har inte kräkts och inte mått illa, men det som kommit ut bakvägen har varit minst sagt vattnigt. Varje gång hon har ätit har det blivit två pilar upp, och sedan har det vänt vid 12 ungefär och blivit två pilar ner istället. Många druvsockertabletter har det blivit under de här dagarna. I reseapoteket (som vi peppar peppar knappt har öppnat) hittade jag en tub med brustabletter med ätlig lera som ska stoppa diarré och återställa saltbalansen. När jag läste på innehållsförteckningen, vilket går på ren reflex nuförtiden, ser jag att ingrediens nummer två är dextros, dvs druvsocker. Hur ska vi hantera det? Vi beslutade att inte ge något insulin alls till det, och det verkar ha varit rätt beslut. Med viss skepsis fick hon i sig den grumliga, rosa blandningen med jordgubbssmak. Andra gången var det lite tufft, men den tredje och fjärde hutten svepte hon utan några protester.

Efter några myggiga dagar i sanden var det dags att rulla ihop tälten och packa väskorna för okänt vilken gång i ordningen, lasta in grejer och ungar i bilen och långsamt åka uppför den så kallade vägen.

IMG_2086

Amanda och Rasmus drog sitt strå till stacken

Jag började köra, medan Hugo satt bredvid med hela fotutrymmet fullt av stinkande sopor. Förutom konservburkar med jästa matrester i hade vi förstås med oss alla bajsblöjor som producerats därnere, och deras arom hade väl inte precis minskat med tiden. Ibland fick jag gå ut och lyfta bort grenar som ramlat ner…

IMG_2092

…och ibland fick Hugo gå ut och lotsa mig över vissa partier. Ungefär halvvägs bytte vi, och jag vet inte vad som är värst, att köra eller sitta bredvid…

IMG_2109

Rasmus beundrar utsikten (eller inspekterar staketet?) på en utkikspunkt som vi stannade vid på vägen upp

IMG_2115

Utsikten

IMG_2126

Två rara barn som busar med varandra

Vi tog oss iallafall upp utan större missöden, slängde våra sopor (skönt!) och åt en kikärtslunch med trevligt sällskap i trädkronorna…

IMG_2259

IMG_2245

IMG_2246IMG_2264

IMG_2190

IMG_2216.

…innan vi styrde kosan mot gränsen till Nicaragua. Hugo lämnade oss andra där och tog sedan överflödig packning (tält mm) och bilen till Liberia där han lämnade tillbaka bilen och deponerade packningen på ett hotell. Han följde i våra fotspår dagen efter.

Vid tvåtiden på eftermiddagen gick vi mot gränsen, och 4,5 timmar senare spottades vi ut ur systemet på andra sidan, fascinerade och frustrerade över att saker kan ta sådan fantastisk tid, och rätt utmattade och lite lätt panikslagna över att vi inte hade något färdigt boende i Granada. Från gränsen till Granada är det ungefär 1,5 timme med buss, och vi kom fram vid åtta på kvällen. Helt mörkt och en timme efter barnens ordinarie läggtid. På det sjunde boendet vi frågade på hade de plats (puh!) och vi drog in två vansinnigt lortiga och vråltrötta barn i duschen innan de fick lite kvällsfika och till sist blev nerbäddade. De två i normala fall propellriga barnen rörde sig knappt på hela natten. Mormor och jag stupade i säng en kort stund senare.

Vid gränsövergången blev det tydligt vilken prioritetsordning saker måste ha i vår familj. Amandas bs låg pressat och vi fick leta mat och ge druvsocker. Mormor fick jaga springiga barn medan jag skötte administrationen i alla evinnerliga kontroller. Kontentan blev att stackars Rasmus aldrig fick någon ny blöja, så när vi kom fram till Granada var byxorna blöta och blöjan tung. Tur att inget barn dör av en för kissig blöja någon enstaka gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *