» » Lite mindre gnäll idag

Lite mindre gnäll idag

Men puh, det är VARMT! Vi får bada mycket helt enkelt, så jobbigt, så jobbigt. 🙂 Vattnet svalkar knappt och vi förstår rätt väl poängen med siesta.

Åter till Panama och en av våra lyckade utflykter, den berömda kanalen. Att drömma om att gräva sig igenom ett helt land är väl en sak, men att faktiskt göra det – det är ju ganska avancerat. Fransmännen började 1880 men avbröt projektet för att pengarna tröt och alltför många dog av malaria och denguefeber. USA tog vid så småningom och 1914 var den nätta lilla grävningen klar. Då hade 20 000 personer dött. Men arbetet var väl gjort, för det är samma portar som används i slussarna idag som sattes dit från början. Det fascinerar mig, för det är ju ett makalöst tryck de ska hålla emot, och det har de alltså gjort nu i 101 år!

IMG_0094

Portarna stängs bakom en båt från Stockholm (!)

IMG_0098

En huvudport och en säkerhetsport

IMG_0115

Rasmus struntade i dramat och hittade ett spännande hål istället.

IMG_0260

Båtarna är galet stora!

IMG_0261

Höjdskillnaden i slussen är fascinerande

IMG_0275

Uppe!

Kanalen är så viktig att fartyg skräddasys för att precis kunna klämma sig igenom. För ett stort fartyg kostar det 300 000 dollar att passera de tre slussarna och det tar 8-10 timmar från den ena änden av kanalen till den andra. Det ger en timpenning på närmare 250 000 kronor, men det skulle kosta ungefär tio gånger mer att åka runt, så det är trots allt en god affär att gena för den som ska köra varor till och från Asien. Vi stod länge och tittade på de gigantiska fartygen som med några decimetrar till godo på vardera långsidan steg och sjönk allt eftersom vattnet pumpades fram och tillbaka i slussarna. De går framåt för egen maskin, men hålls tillbaka av åtta starka tåg som också ser till att de inte skrapar i kanterna. Gatun locks är den sluss som ger högst höjdskillnad, närmare nio meter. Superläckert att se! Nu håller de dessutom på att bygga en parallell kanal som ska ta ännu större monsterbåtar.

Det är lite ironiskt att en av två utflykter i Panama som verkligen varit fina var i närheten av Colon , som alltså ligger i andra änden av Panamakanalen jämfört med Panama City. Enligt Lonely Planet ska man där inte gå ett steg själv någonstans, och hotell ska man välja efter hur stort säkerhetstänk de har. Colon har med andra ord väldiga problem med brottsligheten. Men vi var aldrig inne i stan, mer än på bussterminalen eftersom vi gjorde en dagsutflykt för att se fortet och Gatun-slussen. Det var lite obehagligt på terminalen (som vanligt stack vi ju ut), men det gick bra, trots att vi var tvungna att äta lunch där. I och med det visade vi också våg, handis och fjärrkontroll (de två senare kan misstas för mobiler) och flashade därmed att vi har värdesaker med oss. Även om vi lämnar kamera och sådant värdefullt hemma har vi ändå alltid grejer för drygt 45000 kr med oss. Jämt.

IMG_0241

Fina, fina ungar som leker allt mer med varandra

Häromdagen frågade Hugo mig om jag trodde att vi skulle ha gjort den här resan utan cgm. Jag svarade att jag tror att vi hade gjort det, fast med betydligt mer oro och än mer upphackade nätter. Cgm:en gör verkligen skillnad i vårt liv. När det går så snabbt upp och ner, och när det inte syns på Amanda när hon är hög eller låg så känns det som att den räddar oss från akuta situationer nästan dagligen. Hittills har vi inte hamnat i några lägen där vi känner att vi håller på att tappa greppet. Det är magsjukan från helvetet som kan få oss på fall, så den ska vi försöka hoppa över…

Någon gång har jag tänkt att jag ska mäta hur mycket tid vi lägger per dag på diabetes. Det är oftast inte så lång stund i taget, men den är alltid närvarande, och jag kan inte se hur det skulle kunna vara annorlunda. Ibland känner jag att det måste vara så underbart skönt att ha helt friska barn. Att inte leva med att försöka fjärrstyra kroppen hela tiden. Vi hade i alla fall lugnt kunnat rationalisera bort minst en väska på den här resan om Amanda varit frisk. Väskorna släpar jag gärna på, det absolut värsta hittills var när Amanda för första gången någonsin sa: ”Pappa, jag vill inte ha diabetes!” vid frukostbordet när hon inte fick mer än några få bananpengar i gröten. Det skär i hjärtat, och det är bara början. Det gör mig så otroligt ledsen att tänka på att hon en dag fullt ut kommer att inse vilket jobb hon har framför sig pga en bukspottkörtel som hennes egen kropp har angripit. När hon en dag förstår vidden av sin sjukdom. Jag hoppas att vi klarar av att stå starka då, och att vi givit henne redskap att hantera det. Att hon accepterar att hon måste jobba hårdare än de flesta, men att hon kan ha ett jättebra liv ändå om hon sköter sig. Att hon kan ut och backpacka om hon vill, bara hon har hängslen, livrem och några extra snören.

IMG_0248

En liten vrålapa till.

Nu bor vi på ett fantastiskt ställe (det bästa hittills?) och det som fällde avgörandet för att vi valde just detta är att här finns kök och kylskåp. Vi har faktiskt lagt in allt insulin utom en och en halv ampull (dvs nio dagars förbrukning här i värmen) i kylskåpet. Med insulinet ligger en lapp om att det är livsviktig medicin till vår dotter. Jag har mycket svårt att tro att någon skulle stjäla den.

Vi måste få maten att funka, och både Amanda och Rasmus äter bättre här än i Panama. Det är underbart att kunna fixa egen frukost och i alla fall ett mål egenlagad mat per dag. Idag lagade vi pannkakor till lunch. Till efterrättspannkakorna kokade vi äppelkompott och vispade grädde. Den blev visserligen inte vispad, men vi försökte i alla fall. Pannkakorna blev totalkraschade, men det hindrade inte barnen från att äta så att det stod ut genom öronen på dem. Härligt att få bjuda dem på mat de tycker om!

IMG_0313

Kraschade pannkakor…

IMG_0315

…med vispad, fast ovispad, grädde, mmm!

Ännu en dag är till ända. Tiden går fort och jag tycker att vi har hamnat i en bra lunk med varandra. Första veckan var lite kämpig innan vi alla hittade rätt, och tidsomställningen spökade ju ett bra tag. Amanda sa ganska ofta i början att hon längtade hem till dagis, vilket jag antar dels är ett tecken på att hon trivs där (och det är ju bra) och dels en symbol för att hon ville tillbaka till vardagen och det hon känner till. Men nu är det vardag att resa och inte ett ord nämns om dagis längre! Jag tycker att båda barnen har utvecklats en hel del under de här veckorna. Rasmus hänger med i svängarna så länge det finns ”vattin”och ”ste” (sten) att plocka med, och hans ljusa lockar charmar brallorna av både kvinnor och män, i alla åldrar. När han dessutom öppnar munnen och säger sitt ¡Hola! då smälter de ner i flipfloptofflorna allihop. Det är väldigt rart med alla barnkära människor, och vi blir så väl emottagna (nästan) var vi än kommer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *