» » Hejdå Panama, vi kommer inte att sakna dig!

Hejdå Panama, vi kommer inte att sakna dig!

Jag måste erkänna att vi har svurit lite över Panama. En hel del faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Att berätta allt skulle ta för lång tid, men den här, helt sanna berättelsen får bli symbolen för hur dåligt det har gått för oss på sistone. Vi befinner oss alltså i Panama City och har gjort tre tappra försök att nå ett ställe som heter Panama Viejo, dvs de ruiner där ursprungsstaden en gång låg tills piraterna kom och sabbade alltihop. Vi gav oss ut i regnet och gick till den väg där vi sett att det ska gå bussar till Panama Viejo och ställde oss förstås på den sida där det vore mest logiskt att bussarna gick eftersom vi vet åt vilket håll det ligger. Men då var det söndag, och just på söndagar gick de ju inte just där. Såklart?! Så vi gick tillbaka en bra bit och mötte på vägen minst tre bussar inom två minuter som det stod Panama Viejo på. Framme vid busshållpatsen väntade vi en halvtimme, sedan insåg vi att det var för sent att ge sig ut dit eftersom vi skulle till en av Panamakanalens slussar på eftermiddagen. Precis när vi velat klart och bestämt oss för att skjuta på projektet och börjat gå därifrån kommer det en buss. Okej, gott så, det är sådant som händer när man reser som vi gör. Förmiddagen gick därmed åt till – ingenting.

Dagen efter gör vi ett nytt försök. Vi tar en buss som det står Panama Viejo på. Går den dit tror ni? Det gör den inte, och det borde vi väl förstått? Två timmar senare har vi lyckats krångla oss ut till området som ligger några kilometer utanför centrum. Det är då lunchdags och vi hittar nödproviant som ingen gillar och går sedan ner mot ruinerna.

IMG_0151

”Lunchen”

IMG_0153

Någon hade fixat ett litet hem i trädet bakom vårt lunchställe

De visar sig vara inhägnade och grindarna är låsta. Stängt på måndagar. Det har inte stått i Lonely Planet och någon annan information finns inte någonstans, så det hade vi omöjligt kunnat veta. Nu svor vi en liten harang och gick sedan ut till Casco Viejo och det batidoställe vi hittat tidigare och beställde tre stora batido med (medhavt) Amandasocker. Jordgubb, mango och passionsfrukt. Grymt goda.

På tisdagen gjorde vi en annan  utflykt, bla för att titta på ett övergivet fort och flera slussar (Panamakanalen ska få ett eget litet inlägg).

IMG_0189

Fortet var väl värt ett besök. Ännu ett världsarv helt utan information…

IMG_0195

…och med en smula bristfälliga säkerhetsanordningar. Fortet ligger högre än det ser ut på bilden, och det stupar brant ner.

IMG_0219

Våra små pirater, alltid närvarande när vi ramlar på en kanon eller två!

IMG_0207

Även som pirat blir man låg ibland. Socker och russin reder upp situationen. Lillebror fick till sin förtjusning också russin.

IMG_0222

En vrålapa kikar lite misstänksamt på oss.

På onsdagseftermiddagen bestämde vi oss för ett sista försök på Panama Viejo. Det var fruktansvärt varmt och vi var alla genomsvettiga när vi kom fram till busshållplatsen där inga bussar går just på söndagar. Efter ett tag kommer det en buss, och vi snabbar oss att fälla ihop vagn och skrapa ihop ungar och grejer, men busschauffören stänger dörrarna mitt framför näsan på oss, tittar på oss och kör sedan iväg. Då rann sinnet på Hugo och han bankade på dörren och skrek åt bussen. Strax efter kom ännu en buss, som blinkade in men sedan struntade i att stanna. Arga som afrikanska bin bestämde vi oss för att ge blanka tusan i bussarna och ta en taxi. Tjugo dollar skulle han ha, för en resa som med buss kostar 0,7 dollar. Aldrig. I. Livet. Vi har alltså inte sett Panama Viejo (mer än bakom galler), men det lär ska vara fint.

IMG_0292

 Panama City ligger vackert nere vid havet

IMG_0155

Amanda undrar vart allt vatten tagit vägen? Det ser lite märkligt ut när det är ebb.

Vi har några förbättringsförslag till Panama:

– Gör en busskarta (det finns ingen, och folk blir uppriktigt förvånade när man efterfrågar en. Det står ju på bussarna vart de går?) Ta också bort snurrspärrarna när man går av och på bussarna. Ett elände om man har någonting mer med sig än bara sig själv.

– Låt samtliga anställda inom serviceyrkena (hotellpersonal, taxiförare, busschaufförseländen, säkerhetsvakter, butikspersonal, you name it) gå en gedigen charmkurs så att de åtminstone lär sig att grundtanken med att de finns där är för att de ska hjälpa till.

– Öppna en ynka turistinformation, eller tryck i alla fall upp någon enstaka broschyr om Panama City med omgivningar.

– Öppna några andra matställen än de som serverar friterad kyckling med unkna pommes. Det finns ingen vegetarisk mat i Panama, bortsett från vitt ris och patacones (friterade matbananer). Det är alltså inte bara svårt att hitta, det finns helt enkelt ingen mat för oss som inte äter kött! Amandas värden har varit katastrof i Panama. Och folk här är överviktiga, och det förstår jag eftersom det enda som erbjuds är friterad mat och läsk/öl/toksöta juicer.

– Inför att man får ha barnvagnen uppfälld i tunnelbanan, i alla fall när man har sovande barn i den, liksom att det är okej om servicepolisen som står och bara tittar öppnar handikapputgången när en person är överlastad med en massa väskor (två storryggor, en halvstor dito och en bag). Istället för att bara säga att man måste gå igenom den vanliga snurrspärren och dessutom vägra hjälpa till att lyfta över packningen.

Vi har funderat mycket, för vi anser att vi är vana resenärer i den här världen, men i Panama har vi bara lyckats med två saker: San San Pondsak och sjökorna, samt en utflykt till ett gammalt fort och slussen Gatun i närheten av Colon. Är det vi som har legat av oss eller är det Panama som är helt otroligt omöjligt att resa i om man inte bara följer med i turistströmmen eller har en resa som är arrangerad i förväg? Åååh vad vi har varit ilskna på allt som gått oss emot och all tid vi lagt på att inte lyckas med något. Vi har släpat runt på våra barn i värmen utan att komma fram. Stackarna. Behöver jag säga att det var en lättnad att sätta sig på nattbussen till gränsen till Costa Rica igår kväll? Vi hade egentligen tänkt åka österut i Panama, men det enda stället vi hunnit kolla upp tog inte emot barn under tolv år, och vi vågade inte chansa på att det skulle bli bättre. Så vi struntade helt enkelt i Panama, och det känns konstigt och ovant. Enda gången vi har gjort så tidigare var när vi blev rånade i Bolivia. Då var vi så ledsna och besvikna att vi aldrig gav landet en chans. Men Panama har vi verkligen försökt lära känna. Just nu är det enda goda jag kan säga om det landet att alla som inte jobbar inom serviceyrkena är genuint hjälpsamma och trevliga.

I väntsalen på busstationen kom det in en blåslagen man, och strax senare pratade vi med en kille som just blivit av med allt sitt bagage, inklusive pass och kreditkort. Det stärkte vårt beslut att det var rätt att lämna Panama City, även om vi faktiskt känt oss helt trygga där vi rört oss. De pengar som Hugo sparade in genom att ta alla grejer på tunnelbanan till busstationen istället för att åka taxi gav vi till den amerikanske killen så att han åtminstone fick något att äta och kunde ta sig någonstans.

Nattbussens air condition var så effektiv att vi frös som hundar hela vägen. Amanda och Rasmus sov hyfsat eftersom de fick ta filtarna vi hade med oss ombord. Jag fick ge socker två gånger under natten. Jag sov max en timme. Framme vid gränsen tog det fyra timmar att få utstämpel ur Panama och instämpel i Costa Rica. I Panama tog de ögonbilder till och med på Rasmus, och så obehagligt nitiska är de inte ens i USA. Hade vi fått organisera upp den där passövergången hade ingen behövt vänta mer än en halvtimme, men nu var det inte så och köerna var fullständigt kaotiska och solen gassade trots att vi påbörjade proceduren klockan fem på morgonen. Ungarna var helt fantastiska. I ingemansland åt vi frukost och klarade därmed av röran även på den Costa Ricanska sidan. Sedan tog vi bussen till Golfito, och två timmar senare var vi framme.

IMG_0298

Nu hade vi lite flyt igen och hann precis med färjan till Puerto Jimenez. Ungarna körde the Latin American kid style och somnade i våra armar på båten, trots en motor som gjorde sitt bästa för att banka hål i våra trumhinnor.

IMG_0305

Väl framme åt vi lunch på den första restaurang vi såg, och det kändes som himmelriket. Här kom vi med alla våra grejer och två yrväder till barn (varav ett ilsket; där och då fick Amanda nog av alla strapatser och var på riktigt dåligt humör), och vi blir emottagna vänligt, ungarna får specialglas och kex att börja med, menyn erbjuder flera vegetariska rätter och maten var gudomlig efter all friterad, sunkig äckelmat. Innan vi går får vi ta med oss några chilifrön från växterna runtomkring. Ägarinnan går själv runt och samlar in dem åt oss.

Vi bor på ett mysigt ställe där personalen är trevlig, och även dagens andra mål mat var gott. Vi har badat av oss all svett (inte lite) i ljummet havsvatten och Amanda har fått se lite djur äntligen! En ekorre, en leguan uppe i ett träd, flygfisk och en havssköldpadda som på fem meters håll (!) var uppe och tog en nypa luft. Lite sömn på det här så är vi på banan igen! Under eftermiddagen har vi återfått gnistan och det har känts så lyxigt att vi får göra det här tillsammans. Det var helt rätt att lämna Panama, vi får angripa det landet från ett annat håll, en annan gång.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *