Mitt kompetenta barn

Idag ska jag skryta ohämmat! Jag har nämligen en fullständigt makalös liten unge. Hon är nyss fyllda fyra år, har en stark vilja, en fantasi som tar oss till nya världar varje dag och en förmåga till acceptans som många vuxna borde avundas. Hon har haft diabetes typ 1 i snart tre år, och med det följer ungefär hur många nålbyten som helst. Var tredje dag drar hon själv bort den gamla nålen, utan att använda vare sig remove eller olja. Ge henne tio sekunder så är den borta, utan ett uns av gnissel! Detsamma gäller sensorn när den ska bytas.

Sedan får hon titta på något på datorn eller spela på telefonen när det är dags för att sätta nya nålen. Det är en förmån hon alltid har haft. (Att lillebror får den förmånen utan att behöva sätta nål har inte slagit henne än. Hon kommer väl att upptäcka att det är orättvist så småningom, att hon har en sjukdom men inte han. Men än är det frid och fröjd och de sitter så fint bredvid varandra, eller på varandra, och tittar.) När det är dags att sätta nya nålen spritar vi, låter det torka och pangar sedan dit den nya nålen. Ibland viftar hon symboliskt på rumpan i ett tamt försök att komma undan. Men då pausar vi datorn och ber henne att vara stilla. Talar varje gång om att det går fort, det vet du ju, och att det inte gör särskilt ont. När rumpan är stilla trycker vi, eller hon, på knappen och nålen sitter där den ska. Hon rycker inte ens till. Bort med den vassa nålen så att bara silikonnålen blir kvar i kroppen, och sedan på med pumpen. Inte glömma att fylla nålen.

Häromdagen skulle vi sätta en ny sensor. Tidigare har vi bara satt den på rumpan. (Utom den allra första gången då vi satte den på magen och stackars, stackars Amanda gick dubbelvikt tills vi tog bort den igen några timmar senare – hua!) Nu skulle vi prova armen så att huden på rumpan får vila. Vi har pratat om det i flera veckor, nämnt det ibland så att hon skulle vara med på det. Nu var hon beredd. Med vägledning via facebook från en annan förälder om var och hur det var bäst att sätta den satte vi dit den, hon och jag. Vi viskade om hur hon skulle visa pappa sedan, och hur förvånad han skulle bli. På rumpan har vi satt sensorn utan bedövning, men för att det inte skulle bli traumatiskt med armen kylde jag ner lite först för att bedöva. Vi hade ingen is, så det fick bli med en påse ärtor. Det hade vi lite roligt åt. Sedan snabbt sprita innan effekten försvann. Jag trodde nog att hon skulle börja slingra sig när det var dags för själva sticket, men hon stod helt stilla med armen lite utsträckt. Efteråt sa hon att det hade gjort lite ont, men inte så mycket. Sedan sprang hon och visade pappa, nöjd och stolt, och han blev välspelat förvånad (han visste ju såklart vad som pågick). Och kvar satt jag och hade fullt sjå med att inte pösa ur soffan av stolthet. Vilken unge vi har!

Ps. Jag vet att många föräldrar kämpar med nål- och sensorbyten med barn som panikslaget vägrar. Vi har varit där i korta perioder, och jag vet hur fruktansvärt jobbigt det är för alla inblandade. Jag är så glad att det funkar så bra för oss som det gör.