Jag har varit ensam med Rasmus i drygt ett dygn. Hugo och Amanda har varit och hälsat på vänner och Rasmus och jag har varit kvar hemma. Det är inte så ofta vi är ifrån varandra på det här viset (framför allt var det länge sedan sist), och det har väckt oväntat många tankar och känslor. Det omedelbara: så märkligt det är att bara servera mat utan att väga, räkna eller ens reflektera över om ens barn har ätit tillräckligt för att klara sig till nästa mål! Rasmus och jag har ätit på samma tider som vi brukar och samma mat som vi brukar, och ändå är det så annorlunda att jag hajar till ibland och tänker att jag glömt något viktigt. Att inte behöva göra den minsta beräkning på hur maten behöver doseras, att inte skänka en tanke till hur blodsockret kommer att påverkas av just den här maten. Vilken lyx!
Jag tror att varenda diabetesförälder känner en slags skuld när hen är med sitt/sina friska barn. Det är ju så enkelt! Man behöver vila ifrån det ständiga ansvaret, den ständiga jouren. Många passar på att sockerfesta till det när diabetesbarnet är borta. Men vem kan utan skuld säga att man behöver vila från sitt eget sjuka barn? Det kräver att man har kommit långt i sin psykoanalys. Den svåra twisten är ju, att om jag behöver vila från mitt barn och hennes sjukdom, då kommer ju även mitt barn behöva göra det. Och hon kan aldrig göra det. Aldrig, aldrig, aldrig. Och har hon sockerfest är det hon som får betala priset för den. Och hur känns det förresten att veta att någon ”festar till det” när man är borta? En vuxen vän med diabetes typ 1 har berättat att det bubblar upp många känslor. Ledsamhet, ilska och besvikelse.
Nu ligger min gosiga lilla pojke i sin säng, nöjd och trött efter dagen. Han har mått gott av att vara ensam herre på täppan. Pyssla på i egen takt och få mycket egen uppmärksamhet, helt utan konkurrens. Han sover gott nu, och det enda jag behöver göra är att lyssna efter gråt. Är det tyst vet jag att allt är bra. Jag kan inte låta bli att gå och titta till honom ibland, men det är bara för att få njuta av att titta (och försiktigt klappa lite på) honom. Jag behöver inte kolla handis för att se vad som händer och vara beredd att parera. Jag behöver inte kolla att handis har kontakt och att där inte finns några frågetecken. Jag behöver inte bevaka ett endaste dugg.
Om en stund kommer Hugo och Amanda hem igen, och förhoppningsvis är det bara att bära in en sovande tjej från bilen. Då kommer autopiloten på igen, med allt vad det innebär för att ge Amanda en lugn natt, en bra morgondag och ett långt och friskt liv. Nya krafter, nya tag, oavsett om det handlar om att gå upp en eller fem gånger inatt. Jag har sovit helt ostörd inatt. Det känns som att ösa i sömn i en hink med hål i och behovet tycks helt omättligt. Jag hoppas att tröttheten ger med sig en dag, men i väntan på det turas vi om att patrullera våra ronder på nätterna för att orka.
Ps. Följetongen Vagnen i 108 avsnitt har nu kommit till sista delen. Igår kom den hem till oss efter en flygtur till Jönköping och sedan sju mil enkel resa i taxi. Ja kära nån, vi har ju inte använt den sedan 26 november, så då kunde de väl givit den en lite mer miljövänlig transport sista biten. Så bråttom var det inte, vi var bara lite angelägna att överhuvudtaget få den tillbaka. Men nu är den här i alla fall, och Rasmus tyckte att den var helt okej att sova i idag på dagen!
Lämna ett svar