» » Att inte räcka till

Att inte räcka till

Vi har det stökigt på nätterna nu igen. Rasmus sover oroligt varannan natt, och Amanda har legat rejält högt några nätter. För att orka delar vi på oss ibland och den ena föräldern får lyxen att sova uppe, ensam.

I förrgår natt var jag jourhavande på nedervåningen och Hugo sov uppe. Precis när jag släckt lampan var första utryckningen: fyra pip på handis. Skumt, vi har ju snarare haft värden på 18 den här tiden på sistone?! Jag gick upp, blandade socker och gav Amanda. Somnade.

SockersprutaJag vaknade vid halv tolv av att Rasmus var ledsen. Han satt på golvet och jag lyfte upp honom i hans säng igen och satte mig bredvid honom. Han snurrade och stånkade. Då hördes fyra pip igen. Jag satt kvar en stund, men pipen på det allra lägsta larmet är uppfordrande och intensiva, gjorda för att inte kunna missas, och jag lämnade Rasmus för att stänga av larmet och kolla. LÅGT och pil rakt ner. Okej, det kan inte vänta.

Jag gick in till Rasmus igen, klappade om honom och sa att jag ska gå och fixa socker till syrran men att jag kommer tillbaka alldeles strax. Jag hann bara ut i hallen innan han började störtgråta. Skulle jag ta med honom och då dels få svårt att blanda socker med en hand, och dels få trubbel med att få honom att förstå att det inte är något till honom? Nej, jag bestämde mig för att skynda mig istället. Dra upp vatten i sprutan, spruta ut det i en mugg, värma sju sekunder i mikron, lösa sockret, dra upp blandningen i sprutan igen. På en minut var jag tillbaka i barnens sovrum, gav Amanda sockret och plockade sedan upp en lätt hysterisk Rasmus. Vi la oss i min säng och läste bok, att sova direkt var inte att tänka på.Bok

(Det var en mycket censurerad variant, vi tittade bara på bilderna faktiskt…)

Sedan följde en natt där han vaknade varje timme. Efter ett par timmar piper handis två pip. Högtlarmet är satt på 9. Rasmus rör sig oroligt och jag vågar inte gå upp. Någon timme senare: fyra pip igen. 3,0 och rak pil, det är inte superakut. Rasmus rör sig och jag vågar inte gå upp. Jag lägger handis på magen och tänker att jag ska kolla om en stund igen. Vaknar tjugo minuter senare. Kurvan har vänt upp av sig själv, perfekt! Vaknar någon timme senare. Två pip och bs på nio. Rasmus snurrar. Jag vet nästan säkert att blodsockret kommer att fortsätta stiga nu, och jag borde gå upp och ge en korrdutt och höja basen, men gör jag det kommer Rasmus att vakna och börja gråta igen. Ligger där och förbannar att inte pumpens fjärrkontroll har lite längre räckvidd. Känslan att behöva prioritera mellan sina barn när båda har viktiga behov är inget vidare. Jag räcker inte till. Men jag somnar om, och så fortsätter natten med liknande avbrott tills det är alltför tidig morgon. Amanda vaknar arg, och väcker Rasmus som blir ledsen.

Amandas blodsocker är 12. Jag höjer basen, korrar och dukar fram frukost. Det är barnens lediga dag och jag ska vara hemma med dem. Jag mår illa av trötthet, morgonen är inte precis den stund på dygnet då jag är som gladast och har som mest tålamod. Jag stålsätter mig för att inte bli förbannad över gnäll och illande skrik. Är riktigt nöjd över att jag faktiskt lyckades den här gången!Rasmus_läserSå plötsligt vänder det: Frukostarna har landat i magarna och alla har vaknat till ordentligt. Amanda sätter sig alldeles av sig själv och ritar och klipper papperspengar. Rasmus hittar jag liggandes i sängen med en bok i händerna. Friden sänker sig, och resten av dagen blir fin med lugna ungar och mysigt hemmapyssel. Och natten som följer är Hugos ansvar. Tänk att bara tanken på att få sova en natt kan kännas som en njutning…

Rasmus_pysslarRasmus tränar – snart kan han ta blodsocker på Amanda…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *