– Publicerat i efterhand eftersom vi inte har haft tillräckligt bra uppkoppling på sistone –
Efter den härliga molnregnskogspromenaden åt vi en konservburkslunch på kikärtor och majs med bröd till. Sedan snirklade vi oss ner på samma steniga väg som vi kommit, den här gången lite mer avslappnat med full tank. När vi ett par timmar senare kommit ner till asfalterad väg sa Hugo åt mig att stanna till så att vi kunde fråga om vägen. Jag bromsade som vanligt, men inget hände. För att bilen skulle bromsa var man tvungen att trycka bromsen ända ner i botten. Vi stannade till i den 35-gradiga värmen och kollade under bilen, men det enda som droppade var vatten från air conditionen. Ingen bromsolja i sikte. Bilen fick vila lite medan vi bytte en väl använd blöja på Rasmus på trottoaren. Det var inte så många som kom förbi, och det var nog tur det… Hugo körde ett varv runt kvarteret och då hade bromsarna återhämtat sig så pass att de nästan var som vanligt. De blev nog överhettade. Efter lite velande bestämde vi oss för att köra vidare men vara uppmärksamma.
Nästa anhalt var nationalparken Paloverde, som vi i första hand valt för att det gick att tälta där. Har man väl släpat med sig tält, liggunderlag och trangiakök från Sverige vill man ju inte ha gjort det i onödan… När vi kom fram till parkgränsen (tre minuter innan de stängde för dagen), efter 22 km ytterst knagglig väg visade det sig att de stängt tältplatsen. Vi fick köra 8 km till (nej, vägen var inte asfalterad inne i parken heller) och flytta in i ett enkelt rum istället. Vi var lite besvikna förstås, särskilt som rummet låg på ett ställe som var riktigt tråkigt. Det var dags att laga middag, och spriten vi köpt till trangiat var värdelös. Det sotade förskräckligt, och det tog lååång tid att koka vattnet. Snarkokt pasta med halvtjock vegetarisk bolognaisesås (direktimporterad från Sverige) – nja. Det var dessutom otroligt varmt (35°C) och jag tappade plötsligt all energi. Även mormor hamnade i en svacka, så det var tur att Hugo orkade dra. Han fick stå för energin hela kvällen. Jag tvingade mig dock att följa med Hugo på en liten mörkervandring. Vi hittade hjortar, vildsvin, en tryckande fågel, ett odefinierat öga uppe i ett träd och en drygt decimeterlång skorpion, så det var det värt!
Hjortar i mörkret
Fågel som tror att den inte syns
Skorpion XL!
Dagen efter tog alla lite sovmorgon utom Hugo som faktiskt lyckades smyga ut utan att väcka Rasmus. Han gick ut på en morgontur vid sex, och då var det redan 27° varmt. Vi andra tog det lugnt på morgonen. Från början hade vi tänkt stanna två nätter i Paloverde, men värmen och bristen på tältplats gjorde att vi för sjuttioelfte gången kastade om våra planer. Efter en tur på förmiddagen…
Hare modell small, nytt kryss!
Vildsvin (tamt och väldigt närgånget, inte så kul)
Näsbjörn i träd
Skedstork
Näckros
Små mangosar – ett sådant här träd skulle man ha i hemma i trädgården!
Naturlig gunga
Trädförsvar 1: Taggar
Trädförsvar 2: Ständigt ömsa bark så att inget får fäste. Det här trädet kallas the sunburnt tourist…
…åt vi lunch (en sotig kock svor över den) och sedan satte vi oss i bilen och skakade oss ut ur parken. Mot Parque Nacional Rincon de la Vieja! Bromsarna verkade hålla sig stabila, och nu hade vi lite flyt, för det var belagd väg upp till vårt nya hem (en tältplats!) och i svischade dit på nolltid. Här blev vi emottagna av återigen mycket gästfria värdar, och det bästa med det här stället kan vara gasspisen som både gör att vi slipper bli sotiga från topp till tå och fixar så att vattnet kokar innan man hunnit öppna pastapaketet. Det är visserligen lite hårt att sova på marken (det gick knappt att få ner tältpinnarna i den hårda leran), men helt underbart härligt att höra djungelljud och se en himmel full med stjärnor strax innan man somnar!
Vår nuvarande bostad, till sist!
Även här har vi kunnat slänga in insulinet i ett kylskåp, och vi konstaterade tidigare idag att två månader är nog max vad man kan klara som insulinberoende backpacker i varma länder utan att behöva hämta ut insulin på plas. Har man tillgång till kylskåp hela tiden är det ju en helt annan sak, men annars är det trixigt. Vi har inte märkt något av att insulinet tappat effekt ännu, trots att det är ganska berest vid det här laget. Amandas värden har hoppat upp och ner ganska vilt och oberäkneligt på sistone, men det har förmodligen med andra saker att göra. Något mer kör i magen kanske?
Idag hade vi ett totalbyte. Sensorn hade inte lagt av ännu, men den började bråka så smått med oss, och eftersom vi har satt den på samma sida två gånger i rad nu var vi måna om att byta sida. Pumpnålen sitter på andra sidan, och båda får inte plats på samma skinka och dessutom får inte pumpnålen sitta för nära sensorn eftersom den kan bli störd i sin mätning då. Alltså måste vi koordinera bytet, och sannolikheten för att sensorn skulle hålla tre dagar till kändes liten. Så det blev ett totalbyte i skuggan av ett litet träd. Återigen klarade Amanda det hur bra som helst, och jag blir både omåttligt stolt över min tappra dotter och lättad över att hon slipper bli uppjagad och att vi slipper hålla fast. Rasmus låg bredvid och fick bara fördelarna av bytet, nämligen att titta på Nicke Nyfiken. Igår sa han för övrigt ”handis” för första gången. Han säger alltså ”handis” innan han ens lärt sig skilja på ”mamma” och ”pappa” ordentligt, och bara någon dag efter att han sagt något som liknar Rasmus för första gången. Även han påverkas av vår lite märkliga vardag.
Amanda plockar fram alla attiraljer inför totalbytet
Byte i det fria 🙂
Lämna ett svar