Jag hade det ganska mysigt under Earth Hour i lördags. Maken var däckad och hade redan gått till sängs och barnen sov, den äldsta efter att noggrant ha försäkrat sig om att vi verkligen skulle släcka mellan 20.30 och 21.30. Så jag släckte förstås alla lampor, gjorde en eld i kakelugnen och tände en lykta med tre värmeljus i. Eftersom vi bor på landet blir det väldigt, väldigt mörkt när det är mörkt. Första kvarten var jag lite rastlös, ovan vid att inte ha ljus omkring mig, och jag blev sittandes rätt förvirrad. Vad gör man när det plötsligt är så stilla, och alla andra sover dessutom?
Men så befriades jag från min förvirring av att det pep från gästrummet nere där jag och barnen sov för att varken störa eller störas av feberzombien på övervåningen, och jag gick för att kolla läget. Handis visade 18. Var kom nu det ifrån? Jag bestämde mig för att kalibrera innan jag gjorde något, och eftersom jag inte vågade experimentera med levande ljus bland lakan och sovande barn så tände jag en lampa en kort stund för att hitta bloddroppen och fånga in den på teststickan. Nöden har ingen lag. Högt blodsocker var det förstås, så när jag släckt sänglampan tände jag fjärren och brände på med insulin. Jag undrade med ett litet leende om fjärrar räknas som lampor… Den lyste i alla fall som en fyrbåk i det svarta rummet och jag använder den ofta som lampa nattetid när jag är uppe i diabetesärenden.
Sedan satte jag mig framför brasan igen och funderade en stund. Earth Hour hånas av en del som ett fånigt påfund, men jag tycker att det är en bra grej. Förutom att det är en välbehövlig manifestation för klimatet som vi (ibland) pratar mycket om men gör alltför lite för, så är det en påminnelse om vår sårbarhet. Vi som bor näst längst ut på ellinan vet vad strömavbrott innebär, men för många andra kan det vara en påminnelse om hur extremt beroende av el vi är. Utan att vara alltför alarmistisk så tror jag att den stora faran vid en kris är att folk inte vet ens på kort sikt var de ska hitta vatten och mat och hur de ska klara sig utan el. Där har vår familj det fördelaktigt som har stora matlager (för oss är det inget alternativ att kvista ner på stan och kompletteringshandla), vi har en klarvattenkälla i närheten av huset och vi har vedspis. Vi skulle klara oss i flera veckor om det knep. Under förutsättning att vi hade grejer till Amanda förstås. Där är vi helt beroende av hjälp utifrån, och just därför har vi som ambition att alltid ha mycket diabetesgrejer hemma så att vi slipper fundera över det. Som jag sagt förr: utebliven oro är en bra oro.
Efter en halvtimme tog jag min lykta och gick till köket. Där fanns det en diskmaskin att plocka ur och jag återupptäckte då att vanliga ljus lyser upp betydligt mer än värmeljus. Jag ställde lyktan på en bänk och ett vanligt ljus (som det tog fem minuter att hitta i mörkret) på en annan, och sedan hade jag tillräckligt med ljus för att kunna plocka i ordning i köket. Jag kände plötsligt att det var vilsamt med mörkret och det förvirrade mig inte alls längre. Allt jag gjorde gick per automatik långsammare än vanligt eftersom min precision var lite sämre, och det var skönt! Grymt skönt faktiskt!
Den första kvarten gick som sagt långsamt, men nu rann tiden på. Så plötsligt hade timmen gått och inget hindrade mig från att tända lamporna igen, förutom ett inre motstånd. Jag hade alls ingen lust att möta det skarpa ljus som lampor ger. Så jag gick i mörket i en kvart till innan jag bestämde mig för att tända några lampor för att fixa det sista lite snabbt så att även jag kunde komma i säng. Innan jag somnade tog jag ett nytt stick i fingret, och eftersom blodsockret hade stigit ännu mer så förlängde jag bashöjningen i några timmar och skickade i det arma barnet en massa mer insulin. Hon sov, lite oroligt, men hon sov. Bra det i alla fall.
Det är inte så dumt att sitta ner i stillheten och tänka efter ibland. Vi rusar på i ett sådant hiskeligt tempo att det sällan hinns med. Och tekniken, all teknik vi använder! Den är bra, men när den inte fungerar är det farligt att ha bundit upp sig alltför mycket. I vår familj är perspektivet att livet skulle vara krångligt utan vardagstekniken, men det är helt, helt oviktigt mot att inte ha den teknik som varje minut hjälper oss med Amandas diabetes. Utan den skulle vårt liv bli något helt annat. Och Amandas också. Slutsatsen måste bli att jag återigen känner tacksamhet. Även om jag ibland önskar diabetesen all världens väg så är jag tacksam för att det finns insulin, att det finns fantastiska pumpar, att det finns bra blodsockermätare. Att min älskade unge får leva vidare och njuta av sitt fina, sprudlande, händelserika liv. Det är sannerligen något att vara tacksam för!
Lämna ett svar