Jag bor på en mycket liten ort, där nästan alla vet ungefär vilka alla är. Själv har jag långt kvar till att känna alla eftersom jag kommer från ett helt annat håll, men de som är uppvuxna här och sedan stannat eller kommit tillbaka har järnkoll på vilka som hänger ihop i flera släktled och på vilken gård de hör hemma. Jag trodde att jag skulle bli galen av den sociala kontrollen på landet, men det går oväntat bra, och det är också något fint över att folk håller lite koll på varandra.
För en vecka sedan hände en fruktansvärd olycka här, och det ligger som en våt filt över hela bygden. Två barn förlorade sin pappa, deras mamma sin man, och han själv sitt liv, alldeles för tidigt. Han var ute och motionerade på vägen, iklädd varselväst och lampa såsom man är i mörkret på landet, och en körkortslös, berusad man körde bilen. Pappan skulle bara träna en sväng, som så många gånger förr, men han kom aldrig hem igen och familjens liv slogs sönder på ett ögonblick.
Igår hade vi luciafirande på skolan. Det var tvåorna som lussade för sina föräldrar och det var förstås rart. Både vansinnigt gulligt, men också stämningsfullt. De börjar bli stora nu! Till och från luciafirandet passerade vi olycksplatsen, och det var första gången jag gjorde det sedan det hände. Där brinner ljus såklart, många ljus. Även vi har ställt ett ljus där, trots att vi inte känner den drabbade familjen. Det är inte längre bort än att vi känner människor som känner den väl.
Jag har varit påverkad av detta sedan det hände, men ändå blev jag igår oväntat berörd när jag passerade förbi. Många tankar har farit genom huvudet på mig den senaste veckan, men de slutar alltid i: Vi måste vara rädda om varandra (och oss själva!) och ta vara på den tid vi har tillsammans.
Inatt har jag sovit som en stock, off duty. Igår natt gjorde jag det inte. Då vaknade jag ofta, ofta och dessutom tog det lång tid att somna om en gång när kroppen till slut gick i baklås av alla larm. Efter en sådan natt, när man vaknar alldeles yr och illamående av trötthet, är det lätt att bli arg, ledsen eller uppgiven över det som bara pågår utan ände i våra liv. Men den här gången behövde jag bara tänka på en annan familj i min närhet som vaknar till en verklig mardröm varje morgon, för att jag skulle klara dagen, lite dämpad och trögtänkt, men annars helt okej.
Självklart måste vi få bryta ihop ibland över vår situation, men när det händer sådana här onödiga, obegripliga och sorgliga saker i min närhet har jag ändå lätt att vara tacksam för det jag har. Få perspektiv på vår tillvaro. Den är ibland komplicerad och krävande, men vi har varandra kvar. Den här händelsen har hjälpt mig att stanna upp; jag har klivit ur ekorrhjulet för en stund och tänkt efter vad som är viktigt. Alltså, viktigt på riktigt. Liv- och dödviktigt.
Det är bra att göra det ibland.
Lämna ett svar