» » Känner mig usel

Känner mig usel

Bild på gnistrande frost
November kan vara vackert också…

Barnen är trötta. Jag vet inte om det är novembermörkret som spökar eller vad det är. Igår när jag hämtade dem på förskola/fritids inleddes vår eftermiddag tillsammans med ett utbrott från Amanda över att hon var tvungen att bära sin jacka själv (jag tyckte att hon skulle ha den på sig i kylan, men där tyckte vi visst också olika. Den fajten tog jag inte, hon känner väl om hon fryser, men jackan får hon baske mig bära om hon nu väljer att inte ha den på sig.).

Jag visste att jag skulle få hem två tröttisar som sovit lite dåligt natten innan, och eftersom Hugo skulle sova borta hade jag tänkt ut en plan för att ro det i land med så få utbrott som möjligt. Redan i bilen pratade vi om olika strategier man kan använda om ilskan rinner till och den nu lugna Amanda kom med många bra och konstruktiva förslag. Jag introducerade min plan för kvällen: pyjamasparty (dvs att de byter om till pyjamas direkt när de kommer hem = kul för dem med något ovanligt + en grej mindre att tjafsa om sedan när de är ännu tröttare 😬 ), att de skulle pyssla en stund medan jag läste för dem, att de skulle få spela/titta/lyssna medan jag fixade mat, sedan äta, göra dem i ordning för natten, läsa och sova.

Några konflikter var i uppseglande, men vi lyckades tillsammans avvärja dem innan någon exploderade, och till min glädje hamnade de i sängen i tid. De somnade.

Jag pustade ut och hade nu några timmar för mig själv innan det var dags även för mig att krypa till kojs. Jag släppte garden, behövde inte längre vara rädd att trampa på minor var jag än satte fötterna. Vi har många försåtliga minor dagligen i vår tillvaro just nu. Jag vek tvätt, kollade till hönsen, förberedde nästa dag, plockade i köket, och satt sedan ner en stund och tittade på en gammal Skavlan (där Isabella Löwengrip berättade om sin stab hon har hemma – kock, aupair, hemkoordinator, sminkare, fotograf, stylist, säkerhetsvakt och vad det nu var – vi lever visst lite olika liv hon och jag… 😏 ). Så blev det dags att kalibrera, så jag gick upp och laddade grejerna och gick in till Amanda. I vanliga fall sover hon som om hon vore medvetslös den här tiden, men icke denna kväll. Sedan hon var liten har hon varit väldigt arg i stadiet mellan sovande och vaken, och nu protesterade hon vilt och vägrade låta mig ta blodsocker. Så jag gick igen, tänkte att jag får fixa det innan jag går och lägger mig istället.

Tar blodsocker på sovande barn
Så här brukar det gå till…

Någon timme senare försökte jag så igen. Men hon sov uppenbarligen fortfarande oroligt, för samma sak hände igen: ”Jag tänker inte, du får inte, DU KAN INTE TVINGA MIG NÄR JAG INTE VILL!!!” Argare och argare. Hon gömde händerna, vände sig bort, vägrade låta mig ta i tårna istället, var helt oresonlig. Jag försökte lirka, smeka medhårs, prata, övertala men hon vägrade och skrek åt mig. Till sist fick jag nog och blev arg tillbaka. Jag hade varit så följsam hela kvällen, och nu ville jag bara krypa ner i sängen och sova. Inte sitta på ett golv och tjafsa om en skitsak. Inte ställa klockan och gå upp senare för att göra det, jag är uppe alldeles tillräckligt som det är på nätterna. Så jag fräste: ”Men skit i det då!” och gick därifrån och kände mig arg, trött, barnslig och usel på samma gång. Bakom mig eskalerade gråten, som jag visste att den skulle göra. När hon är arg och man inte når fram och till sist blir arg tillbaka blir hon förtvivlad. Jag borstade tänderna klart, försökte andas djupt och lugna ner mig. Kände mig gråtfärdig, misslyckad och arg i en härlig cocktail.

Sedan gick jag tillbaka. Släppte all prestige och bad om ursäkt. La mitt huvud mot hennes. Jag var fortfarande arg, men för en gångs skull var jag vuxen nog att svälja det. Först efter att jag frågat om jag skulle gå vände hon sig mot mig och var tillgänglig, låste äntligen upp sin envetna ilska och kramade mig tillbaka. Jag frågade om hon ville sova i pappas säng, och det ville hon. Hon tog själv blodsocker som ingenting när hon kommit dit. Bra såklart, men det fick ju det hela att kännas ännu mer onödigt. Vi pratade lite och sedan somnade hon, och så småningom jag med.

Sovande barn med gosekanin

Jag vill verkligen inte bråka om diabetessaker. Jag fattar att hon blir less ibland och sätter sig på tvären. Men eftersom det är något hon bara måste göra så har vi som policy att inte bli arga på henne utan bara vara lugna och tydliga och tala om vad som gäller. Jag vill inte att diabetesen ska bli större än vad den är, att den ska bli en källa till maktkamp och konflikt. Jag inser att jag inte är mer än människa, men jag känner mig usel ändå. Igår orkade jag inte riktigt ända i mål.

Det här är också diabetes. Trötta människor som inte orkar hela vägen.

 

Ps. Jag inser att detta bara är en västanfläkt av den frustration som föräldrar till tonåriga diabetesbarn kan känna när barnen blåvägrar allt som har med diabetes att göra. Jag känner starkt med er.

Leave a Reply