Hej Jonatan Unge!
Jag skriver ett öppet brev till dig för att jag har ett behov av det för att kunna börja gilla det du gör. Du dyker upp både här och där, och jag tycker ofta att du är rolig och nu har du sommarpratat också.
För ett antal år sedan gjorde du ett inslag i Tankesmedjan där du raljerade över diabetiker; att de showar och gör sig till offer. Jag misstänker att du vet vad jag menar, för jag vet att du översköljdes av kritik från diabetesfolk. Det är rätt länge sedan nu, men vet du, att varje gång jag hör ditt namn på radion så dyker det där inslaget fortfarande upp hos mig. Och minsann, du kunde inte låta bli att ge en känga till diabetiker även i ditt sommarprogram! För mig var det ett bevis på att du inte har förstått vad din diabetes-satir gjorde. Alternativt att du bara älskar att provocera till vilket pris som helst.
Min dotter fick diabetes typ 1 när hon var 16 månader gammal. Hon lever ett bra, men annorlunda, liv med tusentals nålstick och blodsockertester, matbegränsningar, högt och lågt blodsocker varje dag, nattliga väckningar, sjukhusbesök osv. En av mina största utmaningar som förälder är, förutom att hålla hennes blodsocker så bra det går, att få henne att leva med sin sjukdom och inte mot den; att aldrig skämmas över den. Hon är inget offer, men jag har respekt för att hon bär på en tyngre ryggsäck än många jämnåriga, och den ryggsäcken har hon på sig dygnet runt.
Idag är hon sju år, och ännu finns inga tendenser till att hon skäms. Hon är obesvärad av att pump och sensor syns när hon har shorts och linne, att vi tar blodsocker och byter pumpnålar prick där vi är när det är akut, och att vi väger och räknar på hennes mat oavsett var vi befinner oss. Vi gömmer oss inte, men vi står inte heller på bordet och showar. (Med tanke på att majoriteten av diabetikerna därute tycker att det är jobbigt att ta en spruta eller ett blodprov inför andra så tror jag att det är ytterligt få som showar loss. Många ungdomar och vuxna missköter sin diabetes just för att de skäms. Så jag vet inte vad exakt du grundade din spaning på? 🤔 )
Det inslag du gjorde i Tankesmedjan på bästa sändningstid gjorde mig ärligt talat vansinnig. Du fick sprida många av de fördomar som jag försöker förhindra, i ett medium som är så mycket effektivare än något jag har tillgång till. Du gav dig på mitt barn utan att veta om det, och jag har haft svårt för dig sedan dess. Du har ju barn själv, så du kan säkert relatera till det.
Jag tycker att man ska kunna skämta om det mesta, men man bör inte skämta hur som helst. Att raljera över en grupp människor (varav många är barn) som dagligen kämpar mycket hårdare än de flesta har en aning om, det är inte vackert. En diabetiker själv skulle kunna göra en fantastisk standup av alla märkliga situationer som uppstår i samband med sjukdomen – jag lovar att det finns åtskilliga bra skämt om ämnet! Men att slå neråt som du gjorde, nej tack.
Min förhoppning är att du ser tillbaka på inslaget du gjorde och inser att det inte var så lyckat. Du kanske struntar heligt i en diabetesförälders åsikt om din satir, jag vet inte, men jag hoppas att du i alla fall har empati för barnen. Annars är du hjärtligt välkommen att leva med oss ett dygn, för då skulle du verkligen förstå hur min dotters och hela familjens vardag ser ut och då tror jag faktiskt att du skulle be om ursäkt och mena det. Det du ser av diabetikers liv omkring dig är nämligen bara toppen av ett isberg.
Med (lite tillkämpat) vänlig hälsning,
Anna
Ps. I ditt sommarprogram sa du också att du är konflikträdd. Efter att ha hört ditt sommar (som jag till stora delar uppskattade) anar jag att du att du inte kommer att läsa det här ens om det når dig. Men jag skriver ändå, för jag vill försöka nyansera din bild av diabetiker och så ett frö av förståelse. Snälla, låt våra barn vara ifred! Sprid inte fördomar om sådant du inte vet något om. Du får hemskt gärna höra av dig om du vill veta mer. Jag bits inte.
Lämna ett svar