Igår när jag hämtade barnen från fritids och förskolan gjorde vi en plan på vägen hem. Först skulle Amanda läsa sin läsläxa för mig, sedan skulle vi läsa i en dinosauriebok som Rasmus velat att vi skulle ägna oss åt redan på morgonen (hoho, tid att läsa böcker en vardagmorgon? Skulle inte tro det…). Efter det skulle de få titta en kort stund på svtplay innan middagen. Sedan tidig läggning så att vi skulle hinna läsa mycket. Perfekt plan! Men den gick i kras kan man lugnt säga.
På vägen hem kröp ett högt blodsocker ner mot 4,5, men jag tänkte att jag hinner lösa det när vi kommer hem. Väl hemma gick Rasmus iväg och pysslade med sitt, Amanda hämtade sin bok och jag hämtade socker som hon fick. Så skulle hon då börja läsa. Men hon la direkt boken ifrån sig, och jag frågade om hon inte skulle läsa? Då jädrar smällde det!
”Jag kan inte, det går inte, du fattar ingenting!” vrålade hon och sprang upp på övervåningen. Jag hörde hur hon slog i dörrar, grät högt och stampade fram och tillbaka. Hon ville säkert att jag skulle komma efter, men jag satt kvar i soffan och väntade. Efter en stund kom hon nerklampande för trappen. När hon såg att jag bara satt kvar helt lugnt blev hon fortsatt ursinnig. Jag frågade om hon kan förklara vad som händer, men fick bara ett vrål till svar:
”Du lyssnar inte på mig, du lyssnar aldrig på mig!” och så sprang hon iväg igen. Uppe vid trappen skrek hon neråt:
”Allting är ditt fel!” och så rusade hon storgråtande in på sitt rum och drämde igen dörren (igen).
Då gick jag till köket för att förbereda middagen. Jag satte på radion. Strax hörde jag förtvivlad gråt i trappen, och jag gick dit och erbjöd tröst. Hon kunde inte ta emot den förrän fem minuter senare. Jag frågade om och om igen om hon ville ha en kram och förklarade att jag inte vill krama henne mot hennes vilja. Hon klarade inte att säga ja, så jag tog till sist upp henne och då klamrade hon sig fast som en apunge.
Det är så ledsamt när det blir så här. Min unge har ett hett humör i vanliga fall, men ibland när blodsockret sjunker är ilskan så tydligt kopplad till det. Det går inte att nå henne, samtidigt som man märker att hon söker kontakt. Då gäller det att ha is i magen och inte gå igång själv, för jisses så arg man kan bli tillbaka! Den här gången lyckades jag, ibland gör jag det inte.
Hon är så ledsen efteråt, för hon känner förstås hur tokigt det blir. Efter ytterligare en dos socker (det steg aningen för att sedan sjunka igen) lyckades hon läsa ett par sidor. Vid maten kvittrade hon som en undulat och resten av kvällen var hon på ett strålande humör.
Ja kära nån, det är inte lätt att vara en liten sjuåring med hetsigt temperament och diabetes. Och inte har vi föräldrar fått någon kurs i krishantering heller. Och brorsan kom i kläm – igen. Han fick vänta på sin dinosauriebok tills han låg tandborstad och klar i sängen.
Lämna ett svar