Hem » Nålbyten » Sandslott XXL, gamla hus och socker i allt

Sandslott XXL, gamla hus och socker i allt

Tågluff, del 2

Dagen efter besöket hos ismannen Ötzi åt vi frukost i godan ro innan vi tog linbanan uppför de branta sluttningarna. När jag vågade titta ner såg jag vinodlingar, gårdar och skog som klängde sig fast. Måste medge att det var vackert även om jag var absolut genomsvettig när vi väl var uppe. Jag är glad att det inte blåste.

Linbana som gav svettningar…

Vi tog den vandringsled som kändes görlig för oss, ca 30 minuter skulle det ta att gå. Det var inte en tid som var beräknad för barn som ska blåsa varje överblommad maskros de ser, plocka vackra stenar, leka lekar med nycklar och ledtrådar eller som ska stanna och titta på varje litet småkryp vi passerade. Men vi hade ingen brådska, så vi vandrade långsamt på en stig som ringlade sig ner och ner och ner… Oklart vad vi vandrade till dock. Vi visste att det var några lerpyramider som istiden lämnat efter sig. Men när vi kom fram blev vi förstummade! Så vackert, och så häftigt! Barnen kallade det för sandslott och pratade om att sandkungen och sanddrottningen bodde där. Fascinerande att stora stenar låg kvar längst uppe på spetsarna. Hur sjutton är det möjligt att det kan bli så där?

Sakta vandrade vi upp igen. Amanda tyckte att det var lite tufft ibland, hennes blodsocker låg lågt dessutom, men lekande tog vi oss upp till linbanan igen, med ett antal sockerbitar och en mackpaus på mitten. Vi åkte neråt och insåg att vi av en sinkadus fått se något vi inte ens hade en aning om att det existerade.

Eftermiddagen tillbringade vi i parken. På kvällen podbyte. Amanda valde glatt bland alla nya tatueringar vi tagit med som podpimp. En döskalle blev det som ersatte den sittande skorpionen.


Hugo och jag försökte planera när vi skulle åka, och vart. Våra första planer, Slovenien och Kroatien, hade vi redan skrotat. I vår guidebok on Kroatien stod det att tåg var det sämsta sättet att ta sig fram just där. Lite lätt opraktiskt när man har tågluffarkort… Vi beslöt att ta oss ner till Verona dagen efter, för Venedig visste vi att vi ville se men inte bo i. Så efter frukosten dagen efter sa vi hejdå till lägenheten och begav oss till stationen för att se vad som väntade runt hörnet.

Det gjorde en knappt två timmar lång tågresa som gick hur bra som helst. Väl framme skulle vi bara ta oss till vandrarhemmet. Buss 91, hur svårt kan det vara? Svårt visade det sig. När det äntligen kom en buss efter 45 minuters väntan gick den ju åt fel håll. Nästa buss fick vi vänta lika länge på. Amanda klarade väntan galant tack vare att hon hade en talbok i öronen, Rasmus fixade det kanonbra för att han har förmågan att leka där han står, oavsett var det är.

I väntan på bussen

Bussen kringelikrokade sig fram och vi insåg att det här inte var vilken skruttstad som helst. Gamla byggnader – överallt! Ingen brist på historia här. Vi åt middag vid ett slott, med utsikt över hela Verona. Första måltiden med kikärtor och majs som bas, men långt ifrån sista…

Kikärtor, majs och torkade tomater hemifrån – gott!
Och sedan lite medhavd choklad till efterrätt! 🙂
Utsikt från middagsplatsen

Egentligen skulle vi ha åkt till Venedig dagen efter, men med tanke på att dagens ganska korta resa tog dubbelt så lång tid som planerat så hade vi inte hjärta att dra iväg barnen tidigt morgonen efter. Vi skrotade i Verona. Det var en mellandag, Rasmus var småfebrig och hängig och det var kallt och blåsigt, men vi fick ändå se en hel del av Verona. Hade vi varit två vuxna som rest tror jag att vi hade sett helt andra saker, men att släpa runt barnen för att se fantastiska gamla målningar och arkitektur, det funkar liksom inte.

Den ca 2000 år gamla arenan i Verona
Hängig liten kille

En hel del tid gick åt till att leta hyfsade flingor och ett okej bröd. Det första verkar omöjligt, allt är bara med extremt mycket socker, det andra går, om man nöjer sig med sågspånsbröd. Det kan i sanning inte vara lätt att vara diabetiker här! Vitt mjöl och socker i ALLT! Till och med 10 % socker i en del naturella (?) yoghurtar, så man får ta fram de starka glasögonen och läsa noga.

Dagen efter tog vi tåget till Venedig. Det är fantastiskt det här med att hoppa på ett tåg, skriva i på interrailkortet vart man ska, och sedan åka dit. Frihet på ett litet papper! 🙂

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *