» » Flytande likkistor, vissnande blommor och jakten på restauranger

Flytande likkistor, vissnande blommor och jakten på restauranger

Tågluff, del 3

Venedig bjöd på vackrare väder. Precis som vi hört innan var det turistiskt och rejält dyrt. Vi hade gjort dålig research och blev ganska paffa när det visade sig att Venedig var stort och pompöst. Jag trodde nog att det var mer åt det pittoreska hållet, men insåg snabbt att här har det bott stenrika människor. Skrytbyggen och gräddtårtor överallt, med ornament, pelare, målningar och statyer.

Venedig

Vi tog båtbussen som gick på stora kanalen och klev av i kärnan av turistmekka. Där var det visserligen vackert, men vi var inte precis ensamma. Vi klämde oss fram genom grupper ledda av paraplyförsedda guider som pratade på olika språk, matade några duvor, lät oss imponeras av de enorma husen, kämpade för att få Amanda att slita sig från alla glittriga masker, solfjädrar och glasfigurer och kom till sist bort från de flesta människorna. Bara att se turisternas fotograferande är kul. I väntan på bussbåten var det en man i kön som oupphörligt tog bilder av sig själv i olika vinklar. Man får ducka för alla selfiepinnar, och jag är glad att jag slipper rensa och organisera deras bilder…

Glitter och glas…
Tänk att det är så kul att mata duvor!

Lunchen åt vi på en bakgata, och sedan snirklade vi oss igenom den labyrint som är Venedig. Smala gränder, små broar, stora broar, hus överallt, de flesta med trappsteg ända ner till vattnet. Och båtar av alla de slag: gondoler förstås (som ärligt talat såg ut som flytande likkistor…), privata motorbåtar, taxi- och bussbåtar, byggbåtar, grävskopebåtar, sopbåtar, polisbåtar, värdetransportbåtar, DHL-båtar… Här finns inga bilar, och några cyklar såg vi inte heller till. Däremot var det gott om kärror och gångtrafikanter.

Titta på båtar från en bro, det kan man göra länge
Smala gränder

 

En liten vilostund medan lillebror tröstas för ett skrubbat knä
Bo på byxhotellet, någon?

 

När vi vandrat tillbaka till stationen var tanken att vi skulle ta ett tåg som tog oss hem i god tid. Dessvärre var tåget försenat, och det blev ännu mer sent på resan till Verona. Det hade nog hänt en olycka tror vi, så då var det lätt att ändå tycka att det inte var så synd om oss jämförelsevis. När vi klev av i Verona konstaterade jag belåtet att det är betydligt enklare när man gjort sig lite bekant ett ställe jämfört med när man kommer första gången. Sedan tog vi bussen åt fel håll och åkte en jättesväng extra, innan vi, via stationen, kringelikrokade oss hem… Väl på vandrarhemmet igen krockade maten med podbytet och läggningstiden. Sent blev det för ungarna, men det gick utan krascher. Så mycket för vår fina planering om en tidig kväll!

Allt på en gång

Dagen efter packade vi våra grejer och tog tåget till Parma. Tack och lov bodde vi nära stationen och slapp bussar som man inte förstår sig på hur de går… Parma visade sig vara en rätt ocharmig stad, men vi rastade ungarna i en park och de hade det mysigt. Här slog dock den italienska tiden till, och vi är helt i ofas med den. Lunch vid tolv? Nejnej, inget är öppet. Middag vid 17.30? Nope, restaurangerna öppnar kl. 19. Men vi bodde i alla fall fint, även om mathållningen blev knaper. Tur att det finns kikärtor och majs, oliver och mozzarella!

Efter middagen (falafel, snabbmatställena hade öppet) steg Amandas blodsocker som hittills legat pressat trots ovanligt många utsvävningar. Hugo gav en massa insulin, men bs steg upp till 20 och stannade där. Amanda vaknade ibland och ville ha vatten, törstig förstås av de höga värdena. Klockan 01 bestämde vi oss för att byta pod, och lagom när vi fyllt den nya med insulin, tjöt den gamla sitt långa, ihållande pip för att berätta för alla i närheten att den hade lagt av. Vi hoppades att ingen misstog den för brandlarmet medan vi letade reda på gemet som man kan trycka sönder ljudkortet med. Mitt i tysta natten låter det liksom högre än på dagen. Amanda var förstås inte så sugen på att byta, men när hon väl vaknat till gick det bra. Sedan sjönk blodsockret, äntligen. Vi fick lite sovmorgon dagen efter, och vi hade heller ingen brådska iväg till nästa tåg.

Spår efter nattens övningar

 

San Remo – världens mest överdimensionerade station? I andra änden finns det två spår…

 

Sedan tog vi tåget igen, den här gången till San Remo. Där skulle vi sova i tre hela nätter, det kändes som en evighet. Men tiden gick fort, vi fyllde upp den snabbt… Boendet var ett hotell av det pyttelilla slaget, och när vi ringde på klockan dröjde det fem minuter innan det kom en person – från ett annat håll. Rummet var perfekt, med glitter på väggarna och en liten fönstersmyg. Vi kom sent, somnade ovaggade och vaknade till en ny, solig men lite kylig dag. Vi skrotade på rummet tills ungarna visade tydliga tecken på att behöva komma ut och springa.

Dagen bjöd på bad i Medelhavet för de tre i familjen som inte är badkrukor (jag fotade), tvätt av kläder (välbehövligt!) och som vanligt, letande av restauranger som kör mer ”svensk rutinbunden diabetessmåbarnsfamilj”-tid. På kvällen steg Amandas blodsocker oförklarligt igen, och vi funderade på att byta pod. Vi avvaktade dock, och efter hästdoser insulin sjönk det, och sedan blev det sänkt bas och socker hela natten lång.

Även de tre som badade erkände att det var kallt

Dagen efter tog vi tåget till Nice över dagen. Ett byte, en massa stopp på vägen och bitvis fin utsikt över Medelhavet. Ungarna är rutinerade på att åka tåg nu. Det går lätt, särskilt när lite tid går åt till att äta. Jag har varit i Nice flera gånger, senast för 16 år sedan, men jag det enda jag kände igen var stenstranden som gör en alldeles stendammig. Där har jag en gång suttit med en kompis och diskuterat skolsystem med en fransos. Det var i en helt annan tid det.

Även i Nice finns det gott om enorma hus som en ständig påminnelse om att det finns, och alltid har funnits, folk som tjänat mer pengar än man kan förstå. Längs strandpromenaden finns casinon, lyxhotell, toplessolande pepparkakor och mängder av hundar, och vi gick även förbi en plats med blommor. De låg där till minne av de minst 84 personer som dog här den 14 juli förra året, på franska nationaldagen. Så cyniskt och obehagligt att köra rakt in i en firande folkmassa med en lastbil. Vidrigt.

Stenstrand…
…pampiga hus…
…karusell…
…och minnesblommor på strandpromenaden

Det var valdag i Frankrike när vi var där, men det enda vi såg av det var en vallokal och åtskilliga poliser överallt, många tungt beväpnade. Det råder ju fortfarande undantagstillstånd i Frankrike, men för den som är blond och rosa i hyn märks det inte så mycket. Jag kan tänka mig att det är annorlunda för dem som har en annan nyans.

Barnens höjdpunkt i Nice var nog en gammal karusell som de fick åka. Det hade vi lika gärna kunnat göra hemma… Resandet för dem är på en annan nivå, och det är roligt att resa med små barn om man släpper ambitionen av att man ska se de vanliga vuxensakerna. Man får glädjen att se många vackra stenar istället! 🙂

Nu har vi gett upp letandet av bs-vänlig müsli. Mackor har vi hittat en bra sort som inte smakar sågspån, men müsli är det hopplöst med. Vi hittade en variant, men den ser ut som hundmat och smakar just sågspån. Inte så festligt att man ramlar omkull. Här finns mycket att göra för den som har som affärsidé att skapa produkter med mindre socker i!

Var tatuering till nya poddar väljs ut med omsorg

På kvällen efter Nice, podbyte igen. Amanda valde ut en skattkarta som jag satt fast och målade över med nagellack. Sedan hände det för mycket samtidigt och jag klistrade fast poden på hennes ben utan först koppla ihop fjärr och pod. Suck, bara att kassera och börja om. Enda fördelen var att Hugo fick känna på hur det kändes att sätta en pod, jag har testat det tidigare när han har gjort exakt samma misstag. Amanda blev ledsen över att inte få den fina podden, men det blev bra när hon fick en guldfylld skattkista på den nya istället. Följande natt, ett ihärdigt lågt blodsocker.

Så vips, hade tre nätter i San Remo gått och vi hoppade på tåget. Fyra timmar till La Spezia. Lunch på tåget, som vanligt med roade blickar från våra medpassagerare när vi öppnar våra konservburkar. Den här gången var det extra lyxigt: kikärtor, majs och både oliver och mozzarella. Amanda var fast i sina ljudböcker, och Rasmus lekte, precis som han brukar, rakt upp och ner där han var. Härdade ungar.

Balansakt

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *