I Sverige lever vi i ett överbeskyddande samhälle. En resa till i stort sett vilket annat land som helst bekräftar den bilden. Men så går det också ganska bra för oss. Få barn dör i sjukdomar och olyckor, och antalet människor som dödas i trafiken är långt färre här än i nästan alla andra länder, det enda land som slår oss på den fronten är Island. Det är relativt säkert att gå omkring på gator och i skogen (även om medierna gärna förmedlar en annan bild.)
Det är svårt att veta var gränsen till friheten ska gå. Bara sedan jag var liten har det hänt mycket. Vi kom och gick ju på ett helt annat sätt än vad barn gör idag. Det gick inte att övervaka på samma sätt då, före mobiltelefonernas tid. Det där gnagande ”tänk om” ligger i bakhuvudet på de flesta skulle jag tro, för om det händer något – hur ska man någonsin förlåta sig själv om man hade kunnat förhindra det? Samtidigt vet vi ju, egentligen, att vi inte kan skydda varken oss eller våra barn från allt.
Med ett diabetesbarn blir friheten mycket mer inskränkt. Så länge de är så små att de inte kan förväntas ta eget ansvar måste någon som kan deras diabetes finnas nära. Amanda är fem år och stor nog att kunna leka hos kompisar, men det bygger på att kompisarnas föräldrar har koll och att vi har tid att lära ut. Fjärravläsningen NightScout bidrar till hjälpen. Men ännu har det inte riktigt blivit av, det är för omständligt och bökigt.
I början av sommaren lämnade Hugo av Amanda på väg hem från dagis. Hon hann leka en timme med sin gamla dagiskompis som numera bara sommarbor i närheten av oss innan det var dags för middag. Det känns så fint att få ge henne den friheten. Det är märkligt att en liten timme kan kännas så stor.
Vi måste lära Amanda att klara så mycket som möjligt själv så snart hon är redo. Det kanske verkar som att vi pressar henne (det kommer vi inte att göra), men det handlar om att ge henne frihetens vingar. För hur gärna vi vill, så kan vi inte skicka iväg henne på samma sätt som andra skickar iväg sina barn.
Man kan leka fast man har diabetes, men själva diabetesen är inte att leka med.
Lämna ett svar