Vi befinner oss fortfarande i Puerto Jimenez. Vi åkte hit för att det var inom räckhåll när vi gjort vår långa bussresa från Panama City, och för att vi varit här tre gånger förut och vet hur det ser ut. Det är en liten by (pytteliten stad?) som ligger på Peninsula de Osa, björnhalvön. Den enda anledningen till att vi varit här förr är för att det är inkörsporten till Corcovado och Sirena ranger station. Det är ett av jordens mest fantastiska ställen om man gillar wildlife! Tidigare har vi vandrat in, med tält, mat och trangia och stannat i fyra-fem dagar för att titta på alla mängder av djur som huserar därikring. Det är fuktigt, myggigt, varmt så in i bänken och efter en halv dag luktar man som en använd gympapåse som legat instängd i en plastpåse i två veckor. Det är jobbigt att vara där och man blir grymt trött. Och ändå är det SÅ fantastiskt! Från början hade vi tänkt att ta oss dit med barnen, men sedan något år är reglerna ändrade och man måste numera ha en guide med sig. Det är i grunden bra, för alltför många okunniga började ta sig dit. Det kan vara ett farligt ställe och många har gått vilse på vägen. För oss innebär det dock att vi inte kommer dit den här gången. Vi reser långsamt och försöker ta hänsyn till barnen så gott det går, och skulle vi vara där så många dagar som vårt långsamma resande kräver blir det helt enkelt för dyrt. Så vi lever på gamla goda minnen och lyssnar lite halvt avundsjukt på alla här som passerar vårt boende på väg ut i parken.
Vi har en del fina fåglar i trädgården. Den här kallas sandinista i Nicaragua. Sandinisterna var Nicaraguas kommunister och fågeln har förstås fått sitt namn pga den illröda övergumpen. En tjusig fågel är det hur som helst!
Vår huskollibri
Vi ägnar oss mest åt bad, men vi har även spanat på några krokodiler och kajmaner som finns i ett vattendrag hundra meter från där vi badar. Igår var vi på ett lite längre äventyr, en regnskogspromenad. Vi väckte ungarna tidigt (kvart över fem) för att hinna med den colectivo som gick klockan sex.
Här på flaket åkte vi tillsammans med costaricanerna. De andra turisterna åkte minibussar. En stor skillnad från när vi var här senast, då var det colectivon som gällde om man skulle gå ut i nationalparken.
När det är varmt är det skönt att doppa huvudet!
Ekorrapa – herr Nilsson – äntligen! (Ursäkta dålig bild)
Spindelapa med unge
Det är så varmt här och alla djur är extremt morgontidiga, så vill man se djur utan att förgås är det bara att pallra sig upp. Väl framme gick vi in mot ett vattendrag, och där tog vi en extrasväng som kanske inte var så genomtänkt… Enligt uppgift skulle det därifrån gå en ganska brant stig upp till ett vattenfall. Stigen verkade väääldigt brant, men vi kom överens om att köra ändå. Jag hade Rasmus i en bärsele på ryggen och Hugo bar en ganska tung ryggsäck på ryggen och Amanda i famnen. Vi klättrade och krälade uppåt tills stigen plötsligt upphörde. Vi satte oss ner och åt mellis och såg oss omkring på riktigt, och då går det upp för oss att det vi kämpat oss upp för inte var någon stig, utan en rasbrant…
Det såg riktigt läskigt ut att gå ner, men vi kunde ju inte gärna gå rakt in i djungeln utan att veta var och när vi skulle komma ut igen, så vi beslutade oss för att ta oss mer samma väg trots allt. Hugo gick först ner med ryggsäcken en bit för att sedan gå upp och hämta Amanda. Rasmus satt på min rygg och jag hasade ner bit för bit och gjorde det man inte ska göra rakt av i regnskogen, nämligen tog tag i alla grenar och stammar på vägen. Det gick bra dock, och väl nere var vi båda lite skakiga i benen, och helt genomsvettiga. Rasmus hade somnat på min rygg, men vi andra hoppade ner i vattendraget och blev skönt avsvalkade. Det var dagens största äventyr och idag har vi träningsvärk!
En stund senare hade Amanda närmare 20 i blodsocker. Var i all världen kom det ifrån? För matigt förmiddagsmellis? Började insulinet tappa effekt? (Vi skulle byta den dagen, och här där vi är nu är det som sagt varmt, säkert 30 grader varje dag.) Var det för att vi glömde spola slangen den morgonen? (I slangen blir insulinet extra utsatt, så vi spolar ut det som ligger i slangen tre gånger om dagen.) Eller var det en adrenalineffekt av vår lilla bergsklättring? Hon märkte helt säkert att vi blev lite oroliga, och hon sa själv ibland att hon tyckte det var läskigt. Vi får aldrig något facit, men vi måste ju spekulera för att kunna dra slutsatser för framtiden. Det var jobbigt för henne ett tag, när hon var varm, trött och jättehög, men hon gjorde det bra måste jag säga.
Grejer som måste med på en dagsutflykt: blodsockertagare, fjärrkontroll till pumpen, socker, extranål, spritserviett, insulinampull, ampull till pumpen att fylla insulin i samt akutsprutan som vi ska ge om Amanda krampar och/eller blir medvetslös.
För sju år sedan, när vi var här senast, var vi på ett rehabilitation center för skadade djur här i närheten. Det hade vi berättat om för Amanda och vi hade lovat henne att hon skulle få komma dit. Vi hade mejlkontakt med centret innan och då fått veta att det var en åldersgräns på sex år, men av någon anledning skulle de göra ett speciellt undantag för Amanda. Killen som skulle ordna transporten blev uppriktigt mycket förvånad över detta, och vi var såklart glada över den omsorg de visade oss. Det går inte att ta sig dit själv, så vi skulle få hänga med på en tur, men den avbokades i sista sekunden hela tiden. Imorse gick Hugo och Amanda ner till bryggan för att försöka ordna det, för i övermorgon åker vi härifrån, så tiden började rinna ut och det här var något vi verkligen ville ge Amanda. Det blev snordyrt och slutade med att det avgick tre båtar med sammanlagt åtta personer, bara för att kaptenerna vägrade ta dem ombord fast det fanns plats. Det handlar om pengar, och de har sannerligen lärt sig att ta betalt här i trakten. Det känns surt när det inte går till rätt ställen utan ner i fickor som redan är ganska fulla. För Amandas skull gjorde vi det ändå, och hon fick en fantastisk upplevelse med spindelapan Sweetie och de andra djuren. Det här är ett bra exempel på hur vi försöker förgylla hennes liv och ge henne upplevelser utöver det vanliga som en liten kompensation för allting hon måste utstå.
Amanda och Sweetie
Sweetie visar var hon vill bli kliad och Amanda kliar
Rasmus, som var lite väl långt från sexårsgränsen, och jag lämnade in en påse stinkande tvätt på tvätteriet (det är en fröjd att få tillbaka tvätten samma eftermiddag, väldoftande och ren!) innan vi gick ner till vattnet för att bada. Det var extremt lågt vatten just då, och även om jag visste att allt var i sin ordning här, så gick mina tankar till tsunamin 2004 som ju har årsdag imorgon. Rasmus tyckte nog att vattnet var för grunt och för långt bort, för han ville inte bada. Så vi lekte med sanden istället. En av oss byggde och den andra rev, igen och igen och igen. Jätteskönt för honom att få tomta lite i helt eget tempo utan sin snabba syster som tar rätt mycket plats både som person och med sin diabetes. (Det var för övrigt inte jag som rev.)
En sensor har rykt sedan sist. Den slets loss när Amanda satt i en hängmatta. Jag är faktiskt förvånad att det inte har hänt förut. I och med att den sitter på rumpan är den ganska utsatt, och den sticker ut en hel del och är lätt att fastna i. Så då blev det spontan sensorsättning, och den här gången gick det superbra igen. Det stärker oss i vår tro att det är i hennes huvud det växer till något jobbigt som gör ont. Tyvärr är det en krångelsensor och på grund av frågetecken har vi fått starta om den två gånger. Det innebär två timmar utan värden varje gång, och eftersom det har hänt på kvällen innebär det också att vi måste ställa klockan för kalibrering när de två timmarna gått. När vi är utan den förstår vi inte hur vi en gång levt utan cgm.
Kvaddad sensor
När man vaknar av låglarmet och det ser ut så här, då får man lite bråttom kan jag lova. Jag blandade en extra ”stark” sockerspruta som jag fick i Amanda i rödaste rappet. Cgm:en mäter till 2.2, sedan står det bara lågt. Pilarna talar om att det går mycket fort nedåt. Sockret räckte och värdet steg så småningom, men tack käre värld för cgm:en och dess larm!
Nu är det julaftonskväll. Pappan och barnen sover i vanlig ordning, men jag ska snart väcka i alla fall pappan så att vi får någon timme för oss själva innan det är dags att slå ihop ögonen. Vi är så trötta på kvällarna att det är rent löjligt.
Vi har firat jul genom att äta gott mellis med smoothie och kakor.
I Panama hittade vi faktiskt sockerfria kakor, och här i Puerto Jimenez har vi ramlat på sesamkex med bara tre gram kolhydrater per styck. Amanda gillar dem, så vi får köpa en påse till innan vi åker vidare. Julmiddagen bestod av favorit i repris: pannkakor (fast utan grädde den här gången). De var helare idag, förmodligen för att det var Hugo som stekte. På eftermiddagen ordnade vi en skattjakt till vår skattkartetokiga dotter, och trots en liten trött familjekris när vi alla, men framför allt barnen, var ur form på tidigeftermiddagen rätade dagen upp sig och vi har vid slutsummeringen haft en mysig julafton. Ett kvällsdopp hann vi med, ljumt och härligt. Livet på en pinne!
Skatten hittad efter lite grävjobb
Några julklappar blev det
Lämna ett svar