Igår eftermiddag tog vi traktorn ner i skogen för att plocka lingon. När vi hoppat av traktorn och gått en bit in i bland träden kom vi på att det hänt som faktiskt aldrig har hänt förut: Både Hugo och jag hade dabbat oss och vi hade inga diagrejer med oss. Ingen fjärr, inget socker, ingen handis, inget blodsockertagarkit. Den enda vi hade med oss i sammanhanget var Amanda själv och förstås hennes pump som alltid går dit hon går, fasttejpad som den är.
Vad göra? Skulle vi våga chansa? Tanken var att vi skulle vara borta i ungefär en timme. Vi hade precis tankat mellis, men det är ju verkligen ingen garanti för ett vettigt blodsocker. Amanda är helt opålitlig som blodsockerkännare. Antingen känner hon det hon vill känna (socker är gott nämligen), eller så känner hon ingenting alls, eller så förväxlar hon lågt blodsocker med vanlig trötthet (och det är jobbigt för korta ben att gå i kuperad och blockig terräng). Eller så känner hon sig faktiskt låg, och då är blodsockret redan på tok för lågt och då är det ganska bråttom.
Om vi skulle åka hem och hämta grejerna skulle vi inte hinna plocka några lingon alls. Så vi bestämde oss för ovanlighetens skull för att chansa. Vi som alltid kör med hänglsen, livrem och extra snören! Vi gav Amanda frikort att äta alla blåbär hon såg. Hellre hög än låg här ute i skogen.
Amanda försvann därute i lingonriset, men vi hittade en annan tjej, Ronja, som slog följe med oss. Även hon hade en pump fastklistrad på benet. Hon bad grådvärgarna fara åt pipsvängen, och hon skuttade på stenarna som om hon vore en liten get. Hon fastnade till och med med stöveln, måhända i ett rumpnissebo? Ett strålande humör gav oss ledtråden att blodsockret i alla fall inte låg i botten.
Det gick bra, och väl hemma igen hittade vi fjärr, socker och handis, prydligt nerpackade i en påse som hängde där och väntade på oss på ett dörrhandtag i hallen. Jaha, så har vi provat det också, men nästa gång tror jag vi tar med oss grejerna. Det är betydligt behagligare så, det kan inte hjälpas det.
Lämna ett svar