Nu har det varit midsommar och vi har varit på resande fot ett tag. Vi har umgåtts tätt med andra barnfamiljer och kontrasterna blir tydliga, trots att alla anpassat sig någorlunda till vårt sätt att leva när det gäller mattider och fikasnarr. Hemma är det så enkelt, för då följer vi våra vanliga rutiner och det är sällan vi behöver parera för oväntade händelser.
När det är andra barn i närheten är det dubbla frukostar, extramackor, frukt och russin mellan målen. När vi är ute och fikar är det självklart med glasspinnar, för det är det ju för de allra flesta. Amanda är så himla bra på att nöja sig med att hon inget får (när det är mellan målen) eller att hon ska få senare (när det gäller glass och godis). Jag tror att en avgörande faktor för hennes acceptans är att hon mellan målen helt enkelt inte är hungrig eftersom hon äter så regelbundet.
När hon igår kväll fick glass efter lång väntan blev hon så lycklig så hon hoppade jämfota. Hon bryr sig inte att de andra får pinnglass och hon i skål, och jag vågar nog lova att hon njöt mer av sin glass än de andra gjorde; de tar den mer för given. Överlycklig blev hon också över den tårta vi bakade häromdagen. En tårta som hon fick äta så mycket hon orkade av, och nu när vi har lärt oss göra sockerfri marsipan fick hon även de marsipanrosor hon pratat om i flera veckor.
Hon äter ungefär som hemma eftersom vi är med och lagar maten och styr lite hur vi behöver ha det med mat och fika. Ändå blir det knas med värdena. Amanda har tre härliga kusiner på min sida. Vi bor långt ifrån varandra, men när de träffas kan man inte tro att det kan ha gått ett halvår sedan sist. Det är fullt bus på en gång! Och blodsockervärdena knasar till sig i samma ögonblick. Det är helt fascinerande att se, det händer varje gång. Oftast ligger hon högt, högt, högt, men den här gången har det varit rakt uppåt varje gång hon ätit och sedan tvärdykningar neråt, rakt mot druvsockret. Vad beror detta på? Adrenalin?
Hon älskar att vara med sina kusiner, och det är full fart framåt på dem allihop. Allt spring borde snarare sänka blodsockret, men det fungerar inte så på vår tjej. Den i diabeteskretsar berömda studsmatteeffekten, där föräldrarna står bredvid studsmattan och matar på med saft, dextro, kex och godis för att inte de studsande diabetesbarnen ska svimma av lågt blodsocker – den har vi inte sett röken av. Tack och lov märks detta uppochner-åkande inte så mycket på henne, men det gör ont i oss att hennes kropp måste jobba så hårt. De andra tar ut svängarna mycket mer, men deras fungerande kroppar håller blodsockernivån stabil ändå, utan att någon behöver anstränga sig ett endaste dugg.
Igår var vi var vi i Växbo Kvarn och Trolldalen. Det är ett idylliskt ställe med vatten, kvarn, linberedning, hantverk, stora fiskar och änder. Plötsligt såg vi att kronprinsessan Viktoria med familj och svärföräldrar kom gåendes. De rörde sig på området precis som vilken familj som helst, bortsett från att de blev igenkända av alla andra förstås. Folk var i alla fall relativt diskreta.
När vi gått om varandra kors och tvärs ett bra tag bestämde vi oss för att ta kontakt när vi möttes naturligt. Amanda blev blyg, men berättade i alla fall till sist att hon har diabetes. Både Viktoria och Daniel var intresserade och relativt insatta. Viktoria vände sig direkt till Amanda och frågade hur hon tyckte att det gick, hur gammal hon var när hon fick diabetes och om hon hade någon Sticke hemma (en igelkott som delas ut till de flesta barn som får diabetes). Daniel konstaterade själv att Amanda hade en blodsockermätare på överarmen. Vi småpratade en stund innan de gick vidare, och det kändes bra att Amanda fick prata med Barndiabetesfondens beskyddare, nu när våra vägar ändå korsades.
Lämna ett svar