När Amanda insjuknade i diabetes typ 1 var resan bokad och avgiften redan betald: i mitten av maj skulle det minsann springas Göteborgsvarv! Natten mellan den elfte och tolfte april 2012 satt vi på ett sjukhus, rödögda och förvirrade. Amanda låg på operationsbordet för att hon skulle få en infart i halsen. Vi skulle få ett nytt liv, med nya utmaningar och nya värderingar. Många tankar snurrade i våra huvuden, och Göteborgsvarvet kunde lika gärna inte ha existerat just då.
Vi gick aldrig igenom någon riktig chockfas. Vi var aldrig (mer än ytterst kortvarigt när hon skulle sövas) förtvivlade. Vi grät inte om dagarna. Vi var fokuserade och målorienterade och vi kunde skratta. Och jag blev fullkomligt dunderförkyld. Först trodde jag att det bara var torr sjukhusluft, men snart var huvudet som en fullpumpad basketboll. Så här i efterhand är jag säker på att det var kroppens svar på ledsenheten över det som drabbat oss.
Tankarna på Göteborgsvarvet kom tillbaka i takt med att verkligheten knackade på dörren, och Hugo sprang runt i Linköping varannan kväll. Där kunde han pysa ut lite frustration medan jag satt på sjukhuset och snöt mig (det är inte lika frustrationshämmande kan jag avslöja).
Så kom då Göteborgsvarvet. Vi hade så pass olika starttider att den ena kunde ta hand om Amanda när den andra sprang. Jag hade ett mål, och det var att slå min förra (och enda) tid. Jag var ganska vältränad – i alla fall fram till dess att diabetesen kom och möblerade om i vårt liv.
Startskottet small och jag sprang iväg. Det kändes bra i början, men efter halva varvet började det bli tungt. När jag sprungit 15 kilometer kom min bror, som hade en senare starttid, och dunkade mig i ryggen som uppmuntran. ”Hur går det?” frågade han. ”Inte så bra”, svarade jag, och sedan var han förbi mig och borta. Jag var helt stum i benen.
Två kilometer till orkade jag, sedan började jag gå. Benen var nu som sandsäckar. Tårarna sprutade. (”Förbannade skit, det går inte, jag kan inte, jag klarar det inte, jag är helt värdelös. Jag som skulle slå min tid!”) Någon som stod bredvid banan och hejade frågade hur det var fatt, och jag grät ett tag mot hans axel. Jag svamlade något om att jag inte skulle klara mitt mål och att jag var så fruktansvärt besviken. Killen (nu med nersnorad jacka) kramade om mig och sa något som jag inte minns. Jag antar att han tyckte att jag överreagerade något, han kunde ju inte veta att mitt liv nyss ändrats om radikalt. Sedan gick jag vidare och jag grät. Snögubben Olof har ett vitt, vackert snömoln ovanför sitt huvud, men ovanför mitt hängde ett kolsvart åskmoln som det blixtrade ur. Jag var så arg och besviken. När det var en kilometer kvar klev jag av banan, jag tänkte minsann inte promenera i mål. Det var INTE vad jag tänkt mig!
Det tog ett tag att smälta förlusten. Folk som senare frågade hur det gick tyckte att jag var helt knäpp som klivit av banan när jag nästan var framme, men jag ångrade det faktiskt aldrig. Idag kan jag skratta åt alltihop. Det hade varit rent märkligt om jag hade klarat av att springa 21 kilometer och slå personbästa efter allt det som hänt den senaste månaden! Om inte förkylningen hade fällt mig i minst två veckor hade jag kanske lyckats vända all ledsenhet till benkraft, men förmodligen inte ens då.
Det är tur att kroppen säger ifrån när huvudet är lite korkat.
Lämna ett svar