Så har vi då trillat huvudstupa in i en mer turbulent period igen. Blodsockret beter sig som om det inte fanns någon logik alls. Det är många långa, höga värden och många dubbelpilar upp och ner just nu. Det tar på krafterna hos både stora och små.
Prussiluskan letar efter Pippi
I fredags öppnade Astrid Lindgrens Värld och vi var där. Vi har köpt årskort, för där har vi det bra och hela familjen njuter av teater och sång. Den här gången var vi lite extra glada för årskortet, för vi hade med oss ett barn som inte alls var i form. Amanda är så arg nu igen. Inte hela tiden, mest är hon solsken, men ofta och från ingenstans smäller det bara till och så är hon oresonligt arg över de mest (ur mitt perspektiv) märkliga grejer.
Jag tycker synd om henne som lägger energi på att bli vrålarg över att jag inte hjälper henne med strumporna när hon ser att jag står fullt upptagen med annat och vi båda dessutom vet att hon kan ta på sig sina strumpor själv. Jag tycker också synd om henne när hon surar i en halvtimme över nämnda grej istället för att göra det hon egentligen vill. Trots att vi vid det laget flertalet gånger har avslöjat den rafflande hemligheten att tiden är ändlig, blir hon ännu argare när det visar sig att vi inte hinner med det hon egentligen ville göra för att hon har surat bort tiden. Å ena sidan är hon ovanligt mammig och pappig på ett barnsligt sätt och vill vara nära, nära; å andra sidan stöter hon bort oss med sin ilska. Hon vet nog inte själv riktigt vad som händer.
Denna ilska tar energi från mig. Jag är inte konflikträdd precis, men jag ogillar verkligen att bråka och tjafsa. Jag försöker att inte bli så personligt engagerad i bråken, men när Amanda är arg är hon det från tårna och ända ut i hårtopparna – och hon visar det. Lillebror går undan ett tag när han blir arg, men Amanda hovrar kring oss som ett åskmoln och hon påverkar oss alla. Det är väl baksidan av hennes charm, järnstyrka och alltid lika stora entusiasm och nyfikenhet. Hon går liksom all in i allt.
Det är jobbigt att inte veta vad som är vad. Vi har haft en lite lugnare period med bättre blodsocker och jämnare humör, och det har varit så vilsamt och skönt. Nu undrar jag förstås: Är hon arg för att blodsockret åker bergochdal-bana? Eller åker blodsockret upp och ner för att hon är adrenalinstinn? Eller är det bara för att hon är i ”lilla tonåren” som det är så här? Eller behöver hon pysa ut frustration? Hennes mage är sedan en tid inte riktigt som den ska, är det en förklaring på blodsockret och i sin tur på humöret?
Något definitivt svar lär jag aldrig få. Jag håller tummarna för att det lugnar ner sig snart. Mest för hennes egen skull. Även hon blir trött av alla känslor som exploderar.
Lämna ett svar