Amanda och Rasmus har fått en liten kusin, och så snart vi fått klartecken att vi var välkomna att hälsa på bokade vi tågbiljetter till huvudstaden. Med tanke på att RS-viruset har sin partytopp hela februari bodde vi på annat håll. När vi nu ändå åkt så långt passade vi också på att göra något vi pratat om bra länge, nämligen att gå på Naturhistoriska Riksmuseet. Amanda är i dinosaurieåldern, och att få se skeletten i verkligheten var förstås en stor upplevelse. Laddade till tänderna med blodsockervänligt käk och och extra diabetestillbehör för alla eventualiteter steg vi in över tröskeln när dörren låstes upp.
Amanda var med på en visning för barn, och hon blev helt uppslukad. Sedan var det mormors tur att gå en tur bland skeletten, nu med Amanda som guide. Hon berättade med stor inlevelse om skillnaden mellan köttätares och växtätares tänder, om varför triceratops heter som den gör (hon ritade för övrigt en ”fyrceratops” igår, med fyra horn istället för tre) och om att man från början monterade plesiosauriens huvud på dess svans eftersom man utgick från att den långa halsen var svansen. Hon berättade att hon skulle bli dinosaurieforskare och dinosaurieguide när hon blev stor. Entusiasmen flödade.
Vi var inte precis ensamma om att gå på Naturhistoriska den där lördagen. Sedan 1 januari är det fri entré på alla statliga museer, och uppenbarligen var det en perfekt helgaktivitet en kylig dag när det dessutom var sportlov för norra halvan av Sverige. Det bara vällde in folk, och till slut var ljudnivån öronbedövande var man än var, och det var folk precis överallt.
Amanda saknar filter. Hon tar in precis allting som sker runtomkring henne, och hon är oförmögen att skärma av. Fördelen med det är att hon lär sig otroligt mycket, nackdelen är att hon aldrig vilar. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Vi hade tänkt att vi skulle vara hela dagen på museet så att vi verkligen kunde gå igenom alla utställningar i lugn och ro, men efter eftermiddagsfikat tittade Hugo och jag på varandra och konstaterade att vi måste ta oss ut härifrån. Nu. Amandas blodsocker hade varit knas hela dagen, och vi bara öste på insulin. Så fort vi trodde att det vänt och började minska på insulinet till mer normala nivåer, sköt blodsockret iväg uppåt igen. Kanske var det adrenalinet som forsade, men högst troligt var det även något annat. Både nål och insulin var bytta, och vi såg inga tecken på infektion. Vi fick som vanligt inga svar på våra frågor.
Vi hade trots detta en härlig dag, men visst känns det i hjärtat att diabetesen spelade oss ett spratt när vi skulle gå på Naturhistoriska, ett museum som Amanda sett fram emot så väldigt mycket. Det höga blodsockret i kombination med alla intryck gjorde att hon blev stirrig, och jag tror inte att hon hade det så bra som hon kunnat ha det under andra omständigheter.
Dagen efter vaknade vi ensamma i en lägenhet i Stockholm, och medvetet skärmade vi av henne hela förmiddagen. Vid lunch tog vi tunnelbanan mot lillkusin Vitamin och fick träffa en bedårande ny världsmedborgare. Fem dagar gammal och helt perfekt. Livet är fantastiskt! Jag hoppas så innerligt att din egen insulinproduktion alltid kommer fungera, finaste lillkusin. Det kan inte hjälpas att det underlättar livet, väldigt mycket.
Lämna ett svar