Förra måndagen var Amanda ledig från dagis och vi hade en mysig dag, hon och jag. Hennes ledighet berodde på att det var dags för kontroll på sjukhuset, och eftersom vi har tio mil dit är det närapå en heldagsutflykt.
Det fick bli frukost på språng. Allt förberett!
Sjukhus låter kanske dramatiskt för den som inte är van, men Amanda tycker bara att det är roligt att åka dit. Hon är tjenis med personalen, i lekrummet finns roliga saker som hon såklart känner igen och dessutom får hon lite bonustid med en av oss föräldrar. Nästa gång blir det kanske inte lika roligt, för då är det dags för fasteblodprover som de tar från armvecket. Hon är ganska svårstucken, så de brukar behöva sticka flera gånger. Sist blev hon väldigt ledsen, men nu är hon ett år äldre och vi tar nya tag. Vi har några månader på oss att sticka nallar för att öva oss!
Den här gången var det bara vanligt stick i fingret för att få fram HbA1c, dvs långtidsblodsocker. Idag är det egentligen det enda sättet man känner till för att mäta risken för framtida komplikationer. Har man ett HbA1c under 60 är risken relativt liten, men de flesta kliniker rekommenderar att man försöker hålla sig under 52-55. Det kan vara helt omöjligt i vissa perioder i livet, och HbA1c är både en källa till stolthet och glädje, och till känslor av skuld och förtvivlan. Därför skriver jag aldrig ut vad Amanda har för värde; vi ska bara jämföra med oss själva och inte med varandra. Det som är ett halvtaskigt värde för någon kan vara en stor seger för någon annan.
Amandas HbA1c hade stigit något, men var fortfarande bra. Kanske kan stigningen förklaras i antalet centimetrar som minsann också ökat en hel del sedan sist. Även vikten följde hennes egen kurva som den skulle. Eftersom insulin är ett tillväxthormon är man noga med att kontrollera att barnen växer enligt planen. Barn som får för lite insulin stannar helt enkelt i växten.
Blodtrycket mäter de också varje gång, såklart på den arm som inte har sensor för tillfället. Amanda är helt lugn med det, och tycker nog mest att det känns lite roligt när det klämmer kring armen. Sköterskan kikade hur det såg ut på rumpan där vi sätter nålarna (det kan bli knölar och infektioner där nålarna suttit, och tejpen kan irritera huden) och både sköterska och läkare frågade hur det går med allting.
Eftersom Amanda inte är världsberömd för att vara varken tyst eller stilla brukar vi försöka ha med någon som kan roa henne medan vi får prata i lugn och ro med läkare och sköterskor. Den här gången var mormor med, och jag tror inte det gick någon nöd på varken mormor eller Amanda.
Okejstämpel, trots allt… 🙂
Man måste ha andra referensramar när man har ett barn med diabetes (eller har diabetes själv). Visst känns det ledsamt att veta alla kalla fakta om risker att dö för tidigt, men samtidigt får man vara glad och nöjd med att vi kom ut från sjukhuset med en okejstämpel i rumpan. Vi har gjort så gott vi har kunnat även denna gång, och mer än så kan vi faktiskt inte göra.
Att vara tacksam över:
- Sjukvården och alla hjälpmedel vi får från dem
- Amandas tåliga hud
- Amandas glada humör
- Amandas fantastiska inställning till livet
- Att Amanda lever och växer som hon ska
Lämna ett svar