» » Tacksam, trots allt

Tacksam, trots allt

Det är vår. Vi har varit lediga tillsammans över Kristi Himmelsfärd, laddat batterierna lite. Nätterna är just nu rätt okej (1-3 utryckningar per natt, och till och med någon enstaka hel natt!) och det känns i kropp och själ. Allt går liksom lite lättare. Solen skiner ute, och solskenet sprider sig även inombords. Och jag tänker på att det finns så mycket man kan drabbas här i livet. Så många sjukdomar, så mycket smärta och alla ska vi dessutom dö. En del gör det alldeles för tidigt.

korsbarsblommor

Vi har klarat oss ganska bra hittills. Vi har fått en sjukdom på halsen, men trots att den präglar hela familjens liv är den hanterbar. Amanda får utstå mycket, men hon slipper konstant smärta och utanförskap, och hon kan gå, se och höra. Det är inte alla förunnat. Hon får inte äta allt som ”alla andra” äter, men det får å andra sidan inte den som inte tål gluten, soja, ägg, tomater, mjölk eller nötter heller.

Jag känner mig glad över att vi tagit kommandot över diabetesen. Inte så att vi alltid rår över den, för det gör vi sannerligen inte, men vi gör det vi vill – trots den. Jag hatar den inte och jag har aldrig känt att det är orättvist att just Amanda skulle drabbas. För vem vore det rättvist? Det finns inte ett barn i denna värld som förtjänar diabetes, cancer, reumatism, hjärtfel, krig, våld eller vad för elände man nu kan drabbas av. Sorg känner jag förstås, och när min dotter far illa på grund av sin sjukdom vaknar tigermamman i mig och inom mig väller en enormt stark känsla upp: Jag vill skydda henne från allt ont, rädda henne från det diabetesen gör mot henne! Men så kommer jag förmodligen att känna den dagen hon är stor nog att bli sviken för första gången också. Rooooarrrrr, ingen får ge sig på mina barn! (Jag hyser en stark misstanke om att jag inte är alldeles ensam om den känslan…)

landet

Barn med diabetes typ 1 får kämpa hårdare än de flesta andra barn. Det är helt ofrånkomligt så länge vi inte har någon bot. Men vi bor i världens bästa diabetesland där vi får tillgång till insulin, pumpar, nålar och andra hjälpmedel. Där ambulans och sjukvård står beredda när blodsockret sjunker på tok för lågt eller när ketonerna gör att vi inte klarar oss själva. Det finns fortfarande förbättringspotential, det gör det såklart, men jag är ändå så tacksam. Så otroligt tacksam för allt vi får tillgång till. Tacksam för att mitt barns liv räddas varje dag.

kycklingar2

Mina barn får springa barfota i gräset. De är skyddade från fallande bomber och minor i marken. De får varsamt hålla nykläckta kycklingar och klappa katter, och de har en stor studsmatta som de skrattande far omkring på. Deras bokhylla är full av spännande berättelser, och de behöver aldrig gå hungriga. De har till och med fått vara i djungeln och uppleva dess speciella ljud och doft (?) på nära håll. De har fått se apor hoppa mellan trädgrenarna, leguaner prassla förbi på marken och de har sett spindlar, myror, sjökor och jättestora giftpaddor. Mina barn får vara prinsessor och pirater, de får bada i sjön och det är helt självklart att de kommer lära sig simma. De får köra traktor, plocka vårblommor och klättra i träd. Och det viktigaste av allt: De har föräldrar och många, många andra som verkligen bryr sig om dem.

IMG_2264

För allt detta, och mer därtill, känner jag mig så in i Norden tacksam. Trots allt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *