Jag är så morgontrött. Varje morgon är det som att jag får kämpa mig upp ur kvicksand. Den eviga sömnbristen gör tyvärr inte att den egenskapen tonas ner (fråga min man om ni inte tror mig). Jag tror att jag skulle kunna sova i fem dygn i sträck, och ändå vakna i kvicksand.
Mina barn har en helginställning och en vardagsinställning. Det blev något fel i programmeringen där, för på helgerna studsar de upp mellan sex och sju och beställer frukost på stört. (”Kan vi inte bara ligga och mysa lite till?” ”Men mamma, jag är ju HUNGRIG!”) På vardagarna däremot, då får man minsann väcka dem. Tröttare barn har ingen sett. Rasmus har fortfarande blöja på natten, så jag brukar ta med tvättlappar och kläder till hans säng. Innan jag ger mig i kast med honom rufsar jag till Amanda och påtalar att det är morgon. Tänder lampan de har i fönstret. Ingen reaktion. Sedan tvättar jag av och klär på Rasmus som faktiskt brukar belöna mig med ett lurigt leende trots att jag stökar med honom.
Sedan hämtar jag ”blodisgrejerna”. (Jag inser att det låter rätt brutalt för en oinvigd… Men likt de flesta andra med småbarn förkortar vi det mesta med –is på slutet. Vem orkar säga ”Kan du ge mig blodsockertagargrejerna?”) Är Amanda riktigt borta i drömmarna tar jag prov på henne i sömnen på en lealös hand. Är hon halvvaken är det inte omöjligt att hon protesterar lite och försökte dra in handen i värmen under täcket. Sedan kalibrerar jag in värdet i handenheten för cgm:en. Den vill ha riktiga blodprov att kalibrera sig mot två gånger per dygn. I morse låg en lapp från Hugo: ”Kalibrera inte innan A har tvättat händerna”. Han har haft jouren inatt, och kanske glömde vi tvätta hennes händer innan läggdags igår, det brukar vi annars alltid göra så att kalibreringarna säkert blir rätt. Eller så är det för att hon fått socker flera gånger inatt, och för att han tror att hon fått på händerna. Så är det nog.
Sedan skrev jag in nattens värden på lappen som vi har för att få en översikt över blodsockervärden och korrigeringar. Eftersom vi är två som tillsammans ska fixa Amandas blodsocker på bästa möjliga sätt är det viktigt att vi skriver ner vad vi gör. Annars kanske vi dubbelkorrigerar, och det kan sluta illa.
Normalt sett lägger vi handenheten på laddning under natten, men igår kväll glömde vi det. Alltså fick jag ladda den nu på morgonen. Om inte handis är fulladdad fungerar inte Nightscout, systemet där vi kopplar ihop handis med en telefon som ligger och sänder ut Amandas blodsockervärden så att vi kan se dem även om vi inte är i närheten av henne*. Jag upptäckte då också att uppladdartelefonen inte heller den hade fullt batteri, så även den fick en sladd. Note to self: Glöm inte att kolla att båda ligger på laddning kvällen innan så slipper du detta moment i ett redan tajt schema.
Om jag har en pebbleklocka kopplad till min telefon kan jag få blodsockervärdet på armen.
Idag gick Amandas påklädning helt smärtfritt. Kanske för att jag redan från början hjälpte till. Hon kan ju givetvis klä på sig själv. Är hon tillräckligt motiverad går det i ett nafs, men att gå till dagis är uppenbarligen inte tillräckligt motiverande. Det är märkvärdigt vad många saker man kan göra istället för att klä på sig!
Tre tandborstningar och en gnisslig hårborstning senare var det dags för ytterkläderna. När barnen var påklädda tog jag alla tekniska prylar från sina laddningar och konstaterade att jag får ladda vidare telefonen i bilen.
Innan vi klev ut genom ytterdörren gav jag Amanda en sockerbit (ajöss, tandborstningen) och hennes första frukostdutt. Vi ger alltid en del av frukostinsulinet 15-20 minuter i förväg eftersom hon annars får en blodsockerkurva som liknar sockertoppen i Rio de Janeiro. Idag insåg jag att utgångsblodsockret var för lågt för att hon skulle klara sig hela vägen till frukosten, så därför fick hon socker samtidigt. Jag plockade på mig Pettsonpåsen och kollade att alla dagliga diabetesgrejer låg nerstoppade (druvsocker, fjärrkontroll, blodisgrejer, extra batterier till pump och fjärr, papper att skriva på) och tog handis och uppladdartelefonen i handen. La telefonen på laddning direkt i bilen. Spände fast båda barnen, drog ur motorvärmaren och så var vi då på väg. Lite sena som vanligt.
När vi kom fram var det väldigt tomt på barn på båda avdelningarna. Många sjuka, men det är i alla fall inte magsjuka – tack och lov! Lämnade Rasmus (som satte sig vid matbordet direkt – sugen!) och gick sedan tillbaka in på Amandas avdelning för att koppla ihop handis med uppladdartelefonen. Tre gånger fick jag starta om telefonen innan alla fyra ikonerna äntligen lyste gröna och jag visste att den sände ut värdena. Lämnade handis och Pettson till Amandas resurs. De hade redan börjat äta.
Sedan kunde jag lämna dagis efter en puss och en kram från Amanda. Kunde inte låta bli att tänka på att de flesta bara vinkar av sina barn i hallen, utan att vara överlastade av tekniska prylar och utan att behöva tänka på blodsockervärden, insulinduttar och på att slangen inte får hamna utanför kläderna nu när det är minusgrader ute. Men, jag slapp i alla fall byta nål eller sensor denna morgon. Även det kan ju hända när saker inte riktigt går som vi tänkt oss.
* Vi använder detta på förskolan, inte i första hand för att kolla personalen, utan för att lättare kunna ge råd när de ringer och behöver hjälp. Dessutom kan vi kika på hur dagen varit rent blodsockermässigt i förväg och behöver då inte prata om det när vi hämtar henne, om inte det varit något speciellt förstås.
Lämna ett svar