Skryta lagom är bäst…

Att det där med att tidsomställningen har gått kalasbra får jag nong ta tillbaka. Amanda vaknade klockan tre inatt (dvs 10 svensk tid) och var sedan vaken ända till för en timme sedan när hon somnade för kvällen. Det blir 16 timmar det. Hon blev allt rödare runt ögonen men var helt avvisande till att vila en stund efter lunch (till pappans förtret, även han vaken sedan tre).

Trots detta har hon hållit hela dagen, kanske för att hon fick börja dagen med att se capuchinapa, gamar, häger, kolibri, agouti (ser ut som en griskultingstor råtta utan svans, vansinnigt söt även om det kanske inte låter så) och en ekorre, allt detta redan innan frukost!

Capuchinapa med unge

Vi är i Cahuita nu, och den fyratimmars bussresan som blev fem (surprise!) gick bra. Tanken var att vi skulle åkt klockan tio, men den bussen var full, så vi fick vänta två och en halv timme på en bussterminal. Känns väldigt bekant. Ibland går det liksom en ilning av lycka genom mig när jag känner igen saker från förr, och det känns fantastiskt att vi gör detta nu, fast det är bökigt och bängligt med all packning och två små som utan särskilt mycket förnuft springer  åt olika håll.

Busstationslek. Fängelse och ’pilla på så många julgranskulor du kan innan en förälder lyfter bort dig’-leken.

Idag har vi bytt boende för tredje dagen i rad, och nu hoppas vi kunna stanna här i några dagar. Vi kanske är kinkiga, men en trasig gasspis, myror som bet Rasmus (inomhus) och en säng som får en hängmatta att verka rak fick oss att flytta 100 meter, och här kan vi nog trivas bara inte värdinnan hinner dö i lungcancer innan vi drar vidare.

Det är ju så roligt hur det funkar. Vi tror att vårt förra boende är max sju år gammalt, för vi minns inte det här området från när vi var här sist. Ändå har kaklet lossnat från väggen i badrummet och i köket sitter det alldeles snett. Allt är målat i standardfärgen turkos och det är färgkladd överallt. Samtidigt är det ju tröstlöst, allting far illa i fukten och värmen, och myror och termiter kommer in hur man än gör. Hugo konstaterade tidigare idag att han luktar regnskogssunk, och för er som inte har upplevt det kan jag avslöja att ni inte behöver avundas oss just den biten. Även vi chanserar alltså i fukt och värme.

Angående följetongen barnvagn läste vi på American Airlines hemsida samma kväll som vi kom hem med den nya att vår andra nu anlänt till flygplatsen i San José… Vi hann i alla fall inte få den innan vi lämnade San José, så vi försöker vara nöjda med vårt inköp ändå. Vi har trots allt verkligen nytta av den.

Idag har ungarna (och vi) äntligen fått bada och det det var som att släppa ut kalvar på grönbete. Oj vad de har sprungit, och ramlat och skrattat! Salta kallsupar har de skakat av sig och vi har haft fullt sjå från att hindra dem att springa rakt ut (det är ganska starka strömmar). Superhärligt!

Amanda får dock tyvärr betala priset för två timmars bortavaro från pumpen med lite höga värden nu, men vi hoppas få ner dem snart. Annars är det intressant med blodsockret och värmen. Hemma kan hon inte ens dricka vanlig mjölk till frukost. Hon måste börja med att äta yoghurt för att inte skjuta iväg i bs, och juice eller ens frukt är bara att glömma. I morse fick hon ett halvt äpple innan frukost och en 0,1 i insulin till det (i normala fall skulle vi gett 0,6 vid den tidpunkten), och det gick hur bra som helst. Hon får banan nu och då, även det en blodsockerraket i vanliga fall, och det funkar. Underbart skönt, men också lite ledsamt att det inte får vara så jämt, eller ännu hellre, att hon vore frisk. Det är ju så otroligt mycket lättare med Rasmus och hans mat. Om han inte äter en måltid kan vi bortse från det och veta att han äter nästa gång. Om Amanda hoppar över en måltid håller inte bs till nästa mål.

Nu är det sängdags. Det är bara att finna sig i att dygnet blir tidigarelagt av de två (tre, men den tredje är mer diskret) juvelerna som vaknar av vrålapor, skällande hundar och morgonljus. Även om jag hoppas att de sover lite längre än till klockan tre inatt.