» » 25 timmar senare…

25 timmar senare…

Resan från Stockholm till San José har varit lång såklart. Vi har inte behövt stressa, men det är bara att konstatera att det är tufft att ta sig igenom säkerhetskontrollen som pump- och cgm-användare. Extrapumpen ska inte röntgas och den extra sändaren vi har med oss aktiveras först när man tar bort den från sin ficka där den ligger förpackad. Det kanske inte spelar någon roll, men vi vågade inte chansa på att den klarar röntgen utan att bli aktiverad. Alltså har vi två i deras ögon mystiska paket som de inte får röntga. Sådant tar tid, piuh.

Barnen har varit otroliga under resan. Vi lämnade vår tillfälliga boning i Stockholm klockan 04 och nådde fram till vårt hotellrum i San José 25 timmar senare. De har sovit en del på resan men mestadels varit vakna. Vi själva har lyckats sno till oss någon enstaka halvtimme här och där. Att resa med barn är något annat än att resa själva som vi gjort tidigare. Det visste vi ju, men det blir ändå så tydligt att barnens behov står så långt över ens egna. Har man en som äntligen somnat i knäet får man t ex helt enkelt hålla ut, hur kissnödig man än är, eller hur mycket benet än sover…

IMG_9246Blodsockret har legat stabilt trots knasig sömn och måltider i otakt. Mitt över Atlanten somnade Amanda för första gången och efter dryga timmens sömn blev jag tvungen att väcka henne av två anledningar: Dags för näst sista dosen av äckelpäckelmedicinen (ser fram emot att slippa planera måltider efter den!) och dessutom var hon låg och behövde socker. Trist att behöva väcka, men tack och lov för cgm:en som säger till när det behövs!

När vi kom fram till hotellrummet ändrade vi tiden på pumpen till den lokala. Det spelar stor roll eftersom hon har väldigt olika basaldos beroende på vad klockan är. Amanda vaknade till vid fyra (lokal tid, elva på förmiddagen svensk tid) och tyckte då att det var morgon. Rasmus vaknade också och vi var plötsligt två mot två. Vi tog varsin liten och lyckades få dem att somna om till slut. Tack vare det har tidsomställningen gått kalasbra och vi är därmed överens med pumpen om vilken basdos som gäller.

IMG_9257

Rasmus hade behov av att vara i sin egen bubbla ett tag och satt länge och plockade Amandas diagrejer fram och tillbaka

Vi är alltså äntligen framme nu, och det enda missödet är att den smidiga barnvagn vi kämpat så för att få tag i har försvunnit på vägen, förmodligen redan i London. Snopet, men var det något bagage som skulle komma galet så var det ju den. Eftersom det fortfarande står att de inte ens lokaliserat den än på American Airlines hemsida så har vi faktiskt köpt en ny här nu ikväll. Den var mycket välkommen. Amanda kröp självmant upp i den och somnade efter middagen, helt slut efter den långa resan och en vaken dag med massa nya intryck.

Costa Rica är ungefär sig likt som vi minns det. Denna underliga kombination av välfärd och osannolik röra. Vi hade beställt transfer till hotellet eftersom vi kom fram så sent, och vi blev förvånade att de faktiskt hade med sig bilstolar till barnen. Sedan skrattade vi när vi insåg att det inte fanns några bälten att spänna fast dem i. Ungefär så.

Imorse innan frukosten stod Amanda och tittade ut genom fönstret och citat: spanade på djur. Minsann, fick hon inte syn på en liten välkamouflerad ekorre! Överlycklig blev hon, och vi tycker att det bådar gott att ha en sådan skarpögd medhjälpare i djungeln. Det är hennes födelsedag idag, men eftersom det blev lite rörigt här i början blev vi kvar i San José en dag extra, och vi har ju pratat om att hon ska få bada på sin födelsedag. Så vi utnyttjar det faktum att hon har ett rätt skralt tidsbegrepp och firar henne imorgon istället. För då ska vi till Cahuita och titta på apor och sengångare, och förstås, bada! Men nu ska jag gå och ge min djupt sovande dotter en fyraårspuss i alla fall och viska i hennes öra att det är otroligt att hon finns.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *