I somras var jag och Hugo på en konsert med Koenix, ett folkmusik-rockband från Schweiz (med influenser från övriga världen) som gjorde oss alldeles lyckliga.
Helgen efter konserten träffade vi Peru-anknutna vänner vi inte sett på flera år. Massa barn, dans, mat, fotboll, bad och sena kvällar. Även om våra barn gick och la sig först tänjde vi tiderna långt mer än vi brukar. Tidigare har det inte varit värt att hålla våra barn uppe, för blodsockret brakar när vi ändrar rutinerna och framför allt kraschar Amanda dagen efter. Tröttheten kortar hennes (redan ganska korta) stubin väsentligt, och tro mig, det är det inte värt. 😳 Men den här gången gick det oväntat bra och en galen tanke väcktes. Den 1 september skulle Koenix komma till Söderköping. Vi har hemma rockat loss järnet till deras musik och barnen gillar den också. Skulle vi kanske kunna ta med dem på ett sådant äventyr? Eller är det dåraktigt mitt i skoltider? Konserten med Koenix började kl. 22…
Ja, visst är det dåraktigt. Men vi är inte kända för att väja för besvärligheter och vem kan motstå tornerspel, eldshow och konserter med två band som hela familjen gillar? Vi kunde det inte. Vi valde att göra det till ett helhelgsäventyr och bokade hotell i Norrköping eftersom det var för långt att åka hem på natten, särskilt med ett barn som har extremt svårt att somna i bilen.
Tyvärr var barnen trötta redan från början efter två veckor i skola och förskola, så ingången var inte den allra bästa. De är inte experter på att ta sovmorgon heller, men vi försökte ägna lördagsförmiddagen åt lugna aktiviteter. Sedan packade vi ihop våra grejer och gav oss iväg, rustade till tänderna i vanlig ordning med extra allt i diabetesväg, varma kläder och gott om proviant. Tur att vi har en liten kärra. (Dubbel tur, för den kom till användning senare på kvällen när lillebror bara inte orkade mer. Han somnade gott till härlig musik.)
Men, långt innan dess var det dags för tornerspel med Robin Hood-tema. Wow, vad jag blev imponerad av både ryttare och hästar, vilket samarbete! Sedan var det middag innan eldshowen, men när vi väl skaffat fram maten hade barnen fastnat hos den fantastiska trollkarlen Arkadia, så vi fick vackert vänta. Blodsockret tillät det och Amanda fick sitta där bland andra barn, precis som ett vanligt barn, utan att vi behövde störa det minsta. Det är ingen självklarhet för oss, men det känns fint när det händer.
Mattiderna blev lite hipp som happ. Vi hade med egna tortillabröd eftersom de vita som serveras i stånden har ungefär samma effekt som socker på vår tjej, och vi hade förstås eget snacks som vi vet funkar. Det är extra viktigt när vi tänjer på alla andra gränser att grundförutsättningarna är så bra som möjligt. Just nu är vi inne i en bra period (törs knappt skriva det! 😱 ) och då kan vi frifräsa mer. Det är milsvid skillnad mot för hur det var för ett halvår sedan då blodsockret var kaos dygnet runt, och jag nog inte ens beskriva hur skönt det är nu när det funkar bättre. Ja, ni som har egen diabetes att ta hand om vet ju.
Klockan åtta var det så dags för ytterligare en av höjdpunkterna: eldshow med lajvmusik av Kalabalik (säckpipor, vevlira, gitarr, trumma och flöjter). Dagen innan hällde regnet ner hela dagen, men nu var himlen klar och temperaturen behaglig. Sådan tur vi hade! Mörkret sänkte sig och eldkonstnärerna jonglerade, dansade, snurrade, hoppade och gjorde fantastiska eldmönster i mörkret. Barnen satt med öppna munnar och lite lätt blanka ögon, fascinerade.
Sedan riggades scenen om. Vi tog på barnen hörselskydd, proppade igen våra egna öron och ställde oss längst fram (ska det vara, ska det vara ordentligt). Klockan var nu närmare tre timmar efter ordinarie läggningstid, och barnen var förstås trötta men ändå taggade. Så drog Koenix igång på scenen och alla människor omkring oss började hoppa och vi med dem. Jag med en ryggsäck diabetesgrejer på ryggen. Ganska snart ville Rasmus sitta i famnen. Ögonen lyste på honom, men benen orkade inte. Efter drygt halva konserten frågade jag om han ville lägga sig i vagnen och det ville han. En minut senare sov han 
med hörselskydd och allt, vaggad till sömns av säckpipor och trummor. Supernöjd.
Amanda höll ut ända till slutet, preppad med socker, choklad och höjd bas. Lite lustig kombo kanske, men det vi upptäckte när vi var uppe sent på Peru-återträffen var att blodsockret sjönk på kvällen medan hon var vaken och sedan steg rejält några timmar senare. Basaldosen är ju gjord för att hon ska sova, inte för att hon ska vara uppe och dansa och äta, och det får uppenbarligen den dubbla effekten. Därför hade vi redan innan gjort en plan för att undvika att det skulle hända den här gången. Planen funkade – vi vann! Ha!
När konserten var slut fick Amanda till sin glädje krama sina nya idoler. Hon var så glad så hela hon strålade! Vi trodde att hon skulle krokna på väg till bilen, men hon travade på, förmodligen fortfarande hög på adrenalin. Tack och lov tog hon sovmorgon till halv tio dagen efter. Också det en omöjlighet för ett halvår sedan.
Söndagen var en seg dag och vi fick hantera våra barn med silkesvantar. Klockan sju på kvällen sov de båda två, som klubbade sälar.
Slutsats: Det var värt det, vilken dag vi hade! 😀 Den kommer vi alla att leva länge på. Med rätt förberedelser fungerar det mesta, även med små barn och diabetes.
Lämna ett svar